Man vet att

dagen kommer att bli värdelös när:

• man vaknar och ser världens slöaste hund ha så ont.
• dagens första insikt är att det är ca 90% säkert att man måste ta bort honom,
• arbetsdagen är så stressig och har så mycket reklam att man kommer att vara efter HELA dagen och inte få någon rast.

Men sen finns det små ljusglimtar som gör dagen så mycket bättre.
Ett helt oväntat skämt av en kund som får mig att motvilligt skratta och känna mig riktigt glad för en sekund. (Skämtet: -Hej, jag har med ett paket till er idag. Någon som vill skriva under? (stampar nästan av stressen för att jag är försenad) Då svarar en kille som står bakom disken lite sävligt -Ja, det ska vi allt kunna göra. Han går långsamt fram och tittar på paketet och säger -Men då måste jag vända på paketet först. Varpå jag blir helt förvirrad och funderar lite snabbt på om han medvetet försöker driva mig till vansinne och svarar -Öööh okeej... Varför då? -Jo för att kunna skriva UNDER. Sen står han och tittar lite pillimariskt på mig och väntar på ett skratt. Jag kommer helt av mig i min irritation och inser att världen är inte emot mig, han försökte bara vara rolig.. Och ett skratt fick han.)

Sen kom det som gjorde hela min dag såå mycket bättre. När jag kom hem från jobbet och lite halvt förväntar mig att min lille älskling ska ha gnagt av sig tassen för att han har så ont så står han istället och viftar på svansen och ser så pigg ut! Visst, han har fortfarande väldigt ont men han hade samlat ihop lite energi för att vifta på svansen för matte. Min lille älskling.

Tidigare på dagen hade han fått av sig tratten och gnagt bort lite päls och då kunde jag se att det hade kommit någon vätska... YES tänkte jag. En tumör vätskar inte (eller?), men en infektion gör.. Så om det kom vätska så kände jag att det var ett gott tecken.
Senare på kvällen kom mamma förbi med alsolsprit och gjorde ren tassen och la ett förband. Nu var han inte så glad längre... Spriten svider något fruktansvärt så jag fårstår att han inte var lika glad när mamma gick som när hon kom :P Men jag hoppas att den hjälper.

Imorse hann jag precis vakna, då ringer veterinären. Jag försökte få tag på honom igår under dagen, lite smått skärrad över att Nalle hade sett så förstörd ut på morgonen. Han låter lite orolig och säger att han hade hört medelandet som jag hade lämnat och att dom nu hade fått svaret på cellprovet. Det bådade gott: han hade faktiskt fått några celler.
Han sa att dom hade sett vita blodkroppar så det var bra. Det pågår en process i tassen så det är en infektion som kroppen försöker göra sig av med. Men eftersom jag hade sagt att han hade blivit värre och att det kom ut vätska så ville han få öppna tassen så fort som möjligt och se vad det var som hände där inne och kanske äva dränera bort vätskan.
Han gjorde en snabb kalkyl av vad det skulle kunna gå på och det landade på runt 4000kr.

Han sa sen att eftersom vi har så långt att åka så behövde vi inte göra operationen hos dom utan kan även göra det hos en veterinär som är närmare. Det var ju bra eftersom Nalle inte är helt förtjust i att åka bil.
Så nu ska vi bara leta upp en bra veterinär i närheten. Och det fort.
Dom som vi var hos först tänker jag inte gå tillbaka till. Dom kunde inte ens klara av att faxa remissen till Gbg så inte en chans att jag tänker låta dom öppna min vovve.
Vi har varit hos dom tidigare och dom är lite hårdhänta... Jag tycker det iaf. Men vad vet jag, det kanske behövs?

Nu är jag som en hökmamma mot honom. Jag kollar till honom jämt.
Eftersom han har så ont i tassen så vill han inte gå så långt. Han hoppar inte gärna upp i soffan men det är ett utav hans favoritställen att ligga på så man får lyfta upp honom och sen hålla koll på när han vill ner igen.
Så tills vidare får vi fortsätta att trycka i honom ett par köttbullar om dan med hans medicin i som är smärtstillande och ska hjälpa mot infektionen. Smärtstillande verkar det verkligen vara. Han har ju ändå ont i tassen men han skakar inte lika mycket när han har fått tabletten iaf. Alltid något.

Såhär illa är det med vovvingen. Ser ni hur synd det är om honom? :P

What to do

Vad ska man göra...

För er som inte har hört så har min hund problem med ena framtassen.
Det började med en svullnad under tassen för ca en månad sen och nu har hela benet blivit svullet. Han slickar på tassen och tycker att den är obehaglig. Han gnager bort päls och hostar. Han äter halvdåligt och ser trött ut och veterinären vet inte vad det är.
Suck.

För ca tre veckor sen gick jag till veterinären med honom och visade svullnaden på undersidan tassen. Hon trodde att han hade fått ett getingstick som hade blivit infekterat och gav honom antibiotika och kortison som skulle ta ner svullnaden. 11dagar senare, när kuren var slut, svullnade hela benet upp så jag gick till veterinären igen. Hon visste då inte vad det kunde vara så jag fick en remiss till Blå stjärnan i Göteborg (djursjukhuset). Hon sa att hon skulle faxa papprena med en gång och att jag skulle ringa ner dagen efter.
Sagt och gjort. Dagen efter hängde jag på telefonen och skulle få en tid men när jag kom fram så sa damen att dom skulle ringa mig (varför inte bara ge mig en tid när jag ändå pratade med dom??) under dagen. Så jag la på och väntade på att dom skulle ringa upp mig. Jag satt nästan på telefonen, rädd att jag skulle missa samtalet. Men det kom inget samtal. Dagen efter ringde jag upp dom igen och bad att få en tid eftersom dom inte hade ringt mig. Då sa damen att dom inte hade fått papprena från veterinären och att dom alltid ringer upp direkt när dom har fått dom. Dubbelsuck. Varför hade hon inte faxat dom!? Jag beskrev iaf hur det var med min hund och damen i telefonen sa att det lät ju inget bra alls (åfan!?) så det var nog bäst att jag kom in på en akuttid. Jahopp. Bara att packa in hunden i bilen och åka dom ca 12 milen.

Väl hos farbror doktorn så klämde han och kände och kom egentligen inte fram till så mycket när jag tänker efter... Det var mest spekulationer.
Han kom fram till att svullnaden i benet inte var på grund av något i benet utan att det kom från tassen. Så löste man problemet i tassen så skulle benet vara okej igen. Ok, alltid något.
Sen började han prata om att dom skulle röntga min hund och om dom hittade något så skulle han få stanna kvar över natten och så skulle dom operera honom dagen efter. "Vad känner du inför det?" ööh? Jo, det klart att dom får göra... Jag vill ju att min hund ska må bra. "Ja. Det kommer att gå på mellan 4000kr och 6000kr. Vad känner du för det?" gulp. Jag är arbetslös.. Det där är nästan hela min månadsinkomst... Sa jag såklart inte. "Han är min hund, självklart vill jag att han ska bli bra. Vi får väl lösa det."
Så vi pratade lite till och han rådfrågade en annan gubbe där som hade hand om operationerna och då kom det fram att det kanske inte alls vad aktuellt med en operation. Kunde dom inte kläckt ur sig det INNAN dom skrämde livet ur mig? Bara tanken på att lämna kvar min hund som var livrädd gjorde mig ledsen.
Men men. Röntgen bokades och röntgad blev han sedan fick vi sitta ensamma i rummet medans veterinärerna väntade på röntgenbilderna. Det kändes som att det tog så lång tid. Sen kom han in. Bilderna visade inget. Det var inget brutet och dom kunde inte se någon anledning till en infektion. Men, det betydde ändå inte att det inte var något där inne. Det kunde fortfarande vara en tagg eller dylikt. Så veterinären bestämde sig för att han skulle ta ett celltest, ifall det kunde visa om det var en infektion eller kanske till och med en tumör. Jag hatar ordet 'tumör'.
Så upp med den stackars vovven på britsen igen. Han hade skakat hela tiden från det att han hoppade in i bilen och synen av nålar fick honom inte att må bättre.
Veterinären förklarade att för att få ett cellprov så behövde han sticka flera gånger med en liten nål i svullnaden och att jag behövde hålla fast nosen på hunden så att han inte skulle hugga. Ohboy.... Tur att min hund är liten.
Första omgången med stickningar gav inga celler så han var tvungen att sticka igen. Jag kände hur hundens hjärta bulltade snabbare och snabbare.
Andra gången började det blöda väldigt mycket så då fick han verkligen inga celler. Då blev veterinären lite konfunderad. Så mycket SKA det inte kunna blöda där. För det skulle lugna mig??
Tredje gången (ooja det blev en tredje gång. Stackars vovven) gillt. Nu trodde (TRODDE!?!?) veterinären att han hade fått några celler. Men han var inte säker. "Ring på tisdag och avlägg lägesrapport så får du reda på om cellprovet visade något. Om det kanske bara var en ilsken infektion eller om det är en tumör."
Det var det. Ca två timmar senare med ett stort rött bandage om nåldynetassen och en jobbig tratt lämnade vi veterinären och trodde att nu skulle vi äntligen få åka hem. Yeah right! Iiiiiinte så bråttom. När vi kom ut i väntrummet blev vi påminda om den stora fina skylten som sa: "Kontat eller kortbetalning här efter varje avslutat besök". Underbart.
"Det bli 2700kr, tack" Ursäkta vad sa tant??? Nej nej, det är omöjligt, det har jag inte på kontot. Jag har 1400kr kvar att leva på resten av månaden. "Jahapp, då tar vi det till att börja med sen får du ringa någon och be dom föra över pengar." Men det går inte, kan ni inte skicka en faktura??? "Nä, vi gör inte det här. Du får ringa någon." Så en halvtimma senare efter att ha blivit nekad avbetalning eftersom jag är just arbetslös och samtal till diverse folk som inte kunde föra över pengar eftersom dom var på sina jobb... Så var dom snälla och fixade en faktura till mig. Hade det varit så svårt att göra det 30 minuter tidigare så jag hade sluppit känna mig så uttittad?

Hela tiden som jag stod där och funderade febrilt på hur jag skulle lösa det så hörde jag folk som pratade runt mig. Dom pratade om min hund. Barn som frågade sina mammor varför hunden hade bandage och en tratt. Andra som sa hur söt dom tyckte att han var. När jag pratade i mobilen stod det folk som ville fråga om min hund, ålder, vilka blandningar han var.. Men jag hörde inte ens hälften av det. Jag hade inte tid. Jag hann knappt med att reagera på att min hund satt och morrade på en irlänsk varghund (som dess matte inte hade vett nog att flytta på). Jag kände att min hund kröp ihop mer och mer bakom mina ben och min panik som växte. Jag ville bara skrika. Inte ens paniken hade jag tid att fundera över, det insåg jag först senare på vägen hem att den känslan jag hade känt där faktiskt var panik.

När jag nästan två timmar senare körde den sista sträckan hem och pratade med min ene bror i mobilen efter att ha köpt medicin till vovven och lite mat till oss kände jag hur allt bara rann av mig. Jag var utmattad. Det var nio timmar sedan jag stod upp och åtta timmar sedan jag hade fått i mig en liten macka. Inte undra på att jag var trött efter en sån lång, näringsfattig och känslofylld dag. Men inte fan skulle jag få äta än. Fyra timmar senare fick jag i mig mat. Sen somnade jag och yttligare två timmar senare somnade jag. Fysiskt och psykiskt slut.

Jag skulle gärna skriva nu att allt är bra, att hunden är på bättringsvägen och kommer att bli helt frisk meen va fan, "life's a bitch".
Medicinen som han får verkar inte hjälpa. Tvärtom, tassen verkar bli större, han gnager bort päls på tassen, hostar utan att få upp något och han ser tröttare och tröttare ut för var dag. Och som en bonus äter han lite dåligt. Jippiefreakingkajjeij!
Life really is a bitch.
Nu vet jag inte vad jag ska göra längre.
Jag önskar att det var tisdag så att jag kan få prata med veterinären. Jag har så många frågor till honom. Men samtidigt är jag så rädd för vad han kommer att säga. Jag vet inte om jag är mest rädd för att han ska säga att det är en tumör eller för att han ska säga att han inte vet vad det är. Eller beror min rädsla på att jag inte vet hur jag ska göra ekonomiskt? Just nu har jag verkligen inte råd att åka ner på ett återbesök så att dom kan ta fler prover, eller kanske till och med ett nytt cellprov. Jag har inte råd med en operation. Men att säga att dom får avliva honom för att vi inte har några pengar är inte acceptabelt.
Så jag vet inte vad jag ska göra.

Min lille älskling blir 12år till sommaren. Han har haft 12 bra år. Men jag är inte redo att säga dom orden.
Jag är mycket väl medveten om hans ålder. Småhundar kan bli upp till ca 15år och jag är medveten om att han börjar närma sig den åldern så tanken på avlivning har funnits där. Jag trodde bara inte att det kanske var så här nära.

Jag har alltid blivit arg på min mamma när hon har tagit det beslutet som våra djur. Skrikit åt henne och frågat henne vem fan hon tror att hon är som kan ta ett sånt beslut. Ta ett beslut att avsluta någon annans liv. Hon har gråtit och sagt att det var för djurets bästa.
Jag har aldrig behövt ta det beslutet. Dom katterna jag har haft hat blivit påkörda vid ung ålder.
När jag tog över hunden från min bror så tänkte jag aldrig på att jag skulle behöva ta det beslutet eftsom jag skulle bara ta hand om honom tillfälligt tills min bror kom hem från USA. Men när han kom hem så hade han bestämt att han skulle tillbaka så det var lika bra att jag behöll hunden. Han fick hunden som valp, min bror var 13år och det var HANS hund. Han fick välja den och han älskade den så mycket. Så jag såg att han inte var glad att behöva lämna bort hunden, han har aldrig sagt något men hans ögon sa så mycket den dagen han kom och lämnade honom.

Nu går han här, vår lille älskling. Han är så glad och så go. Men så kommer han och visar upp sin tass och ber oss att häjlpa honom och jag har ingen aning om vad jag ska göra..

Jag hoppas verkligen på bra nyheter på tisdag.


Han är inte så stor men oj så underbar han är :)