här är jag.
Det var "några" dagar sen jag uppdaterade nu..
Som ni kanske har förstått har inte allt varit så bra här.
Jag önskar att jag kunde berätta för er nu att sagan om Nalle fick ett lyckligt slut men det går inte. Jag orkar inte berätta i detalj allt som hände för då bryter jag ihop i tårar. I stora drag iaf så..
Tassen blev bättre, svullnaden började gå ner och han blev lite piggare. Men en kväll när vi kom hem så mådde han inte alls bra. Han mage hade blivit större dagarna innan trots att han hade ätit dåligt, han andades konstigt, ungefär som att han flämtade med stängd mun.. Jag kände på hjärtat och det kändes som att det slog i takt med hans andning.. Väldigt konstigt, det ska det ju inte göra. Så vi ringde runt till olika veterinärer och kollade vad det kunde vara men alla bad oss att åka till Blå stjärnan. Så det var vad vi gjorde. På Blå stjärnan fick vi veta att svullnaden i magen berodde på att han hade en tumör på mjälten ca 1x3cm och ca 3cm djup. Det är mycket på en sån liten hund. Mjälten i sin tur hade så svullnat upp och täckte hela buken.
Han har länge haft ett litet blåsljud på hjärtat som veterinären har sagt att det är inte farligt, han kan leva ett långt liv med det utan att det ställer till problem men det kan även bli värre men dom har inte varit oroliga. På grund av tumören och mjälten och kanske till och med pga tassen så blev det för mycket för hjärtat och blåsljudet blev större. Jag hade känt rätt, hjärtat slog i takt med andningen. Detta gjorde att hjärtat inte orkade pumpa ut blodet som det skulle så det samlades i buken.
Veterinären (som var underbar. Hon förklarade så att vi förstod allt och tröstade samtidigt) berättade att dom kunde ta bort tumören, dom kunde få mjälten att minska, dom kunde ta bort blodsamlingen i buken och dom kunde lappa ihop hjärtat men hjärtat skulle inte hålla. Hans inre organ hade kollapsat. Dom kunde operera honom men det skulle bara ge honom 2-6 månader till. Troligen inte mer än 2 månader.
Under de timmarna vi var där så fick han smärtstillande och låg med nosen i en syrgasmask.
Vi blev tvugna att bestämma om vi skulle ta med honom hem eller kremera honom och isånna fall vad vi ville ha för urna. Sen kom sköterskan in och bad mig skriva under att dom fick lov att avliva honom.
Jag tog tag i pennan men kunde inte förmå mig att skriva under. Jag KAN INTE be någon döda min älskling.
Sköterskan lämnade oss ensamma.
Strax efter kollade Nalle upp, först på mig och sedan på min sambo och sen kände jag ett sista djupt andetag följt av ett normalt hjärtslag. David sprang och hämtade veterinären som kom och konstaterade att han var på väg att gå själv, vare sig jag ville hjälpa honom eller inte. Så hon struntade i att jag inte hade skrivit på papprena och gav honom de två sista sprutorna.
Stackars Nalle hade varit döende redan på vägen ner till Göteborg.
Ett par dagar senare åkte jag och min mor ner och hämtade honom. Min morbror hade gjort en liten kista till honom och nu ligger han under rhodedendronbusken utanför vårat sovrum.
Det är en otrolig tomhet efter honom och vi får bita oss i tungan flera gånger för att inte ropa på honom eller för att göra iordning mat till honom. Invanda rutiner som vi fick sluta med helt tvärt.
Känner mig lite fånig för att jag reagerar så starkt om en hund. Vissa anser att en hund är bara en hund och inget mer, men för mig var han så mycket mer..
Han har träffat så många människor och alla (vad jag vet) har älskat honom, till och med vissa som inte ens tycker om hundar har fallit för detta charmtroll.
Dagen efter vi varit på blå stjärnan (tror att det var dagen efter) så fick vi veta att en nära vän, en väldigt nära vän låg på sjukhuset.
Han har haft något konstigt i bröstet och läkarna har varit osäkra på vad det har varit. Det har pratats om en förstorad bräss, vatten i lungorna, tumör, inte tumör.. Men tillslut hade dom enats om att det är en tumör. Inte en liten oskyldig tumör, utan en elak jävel i storlek med en knytnäve! Dom säger ju att hjärtat är i storlek med ens knytnäve och vår vän har en tumör i den storleken.. Den sitter strax ovanför hjärtat, i närheten av lungan, intrasslad i vener (som jag har förstått det).
Han skulle in på sjukhuset för att ta en bioskopi av tumören när den började öka i storlek och vår vän svullnade upp från öronen neråt. Käckt.. Så dom fick ge honom en akut dos cellgift.
De senaste två veckorna har han legat nersövd i en respirator. I förra veckan fick han lunginflammation så dom kunde inte ge honom cellgiftet som han skulle haft. Nu har febern och svullnaden gått ner så dom hade tänkt väcka honom igår, ta bort respiratorn (han andas istort sett helt själv nu) och ge honom en dos cellgift, men självklart blev det komplikationer. Ett sånt rör som dom hade satt ner i ena lungan som hade med respiratorn att göra hade krånglat så dom var tvugna att operera ut det så det blev inget cellgift.
Suck.
Allt verkar dock stabilt nu.
Träffade hans mamma i måndags och hon berättade att läkarna inte verkar oroliga för tumören, utan för alla komplikationer som uppstår hela tiden. Det var då hon berättade att dom hade tänkt väcka honom och allt såg så ljust ut.
Den dagen tog jag nästan glädjeskutt för min vän i ena stunden och grät för min hund.
Så obetydlig min hund känns jämfört med min vän.. Eller, det känns som att jag ska tycka så.. Jag vet inte..
Läget med vår vän är så mycket allvarligare än vi, eller någon egentligen förstår.. eller vill förstå.
När dom först la in honom akut så var det nära att vi förlorade honom. Hans syster berättade att i ca 90 minuter hade vi varit så nära att förlora honom..
Det är nog över en månad sen jag sov riktigt bra.. Först var jag orolig för Nalles tass, sen när han var borta kom mardrömmarna, plus att jag vaknade ungefär varje timma hela nätterna.. Sen kom det med vår vän.. Sen något så löjligt som att jag vaknar varje morgon klockan fyra för att jag har solen i ansiktet för att vi inte har skaffat några persienner sen vi målade om sovrummet.. och precis när jag tror att min sömn håller på att bli bra så kommer mardrömmarna tillbaka..
Så om ni träffar mig någon dag och jag ser trött ut eller allmänt väck ut så vet ni varför..
Nu orkar jag snart inte mer.
Jag är glad att jag jobbar så att jag slipper mina tankar åtminstonde en liten stund på dagen för jag orkar inte med dom.
När jag är hemma (det gäller min sambo med) så hittar jag på massa saker att göra så jag får något annat att tänka på. Vi har t ex nya hyllor lite här och var.. Min sambo sliter med alltanen..
Jag tycker synd om vår väns familj och min sambo. Vännen och min sambo är så nära. Dom har växt upp tillsammans, det skiljer bara 1½ månad mellan dom, men ändå är dom födda på olika år.. Dom är så lika att alla (?) som träffar dom för första gången tror att dom är bröder, till och med jag. Dom har samma galna humor och underliga, underbara sätt.
Jag vet inte vad min sambo ska ta sig till utan sin "bror"..
Vi har tänkt åka upp till honom snart (han ligger på ett sjukhus i sthlm, långt bort ifrån familjen), men det ska passa med andra grejer med... Min sambo har många funderingar på vad man ska göra när vi är där uppe. Vad man kan göra för att pigga upp vår vän. Vi får se.
Ber om ursäkt för alla stavfel som kan ha uppstått :P
Malin: Hoppas att allt blir bra med Lilltass. Tänker på er.
Tessan: Tack :) Skönt att veta att någon förstår hur det är. Är inte säker på att alla gör det.
Emma: Tack för kramen. Kramar värmer alltid.
Ta hand om er.
Bjuder på några bilder på Nalle
Tillsammans med tjejen
Nalle som far :)
Älskad av alla
