Yes!

Anna: 1
Ex: ------0 (jättemånga minus)

Pratade med min bror och han blev INTE glad över hans ex planer. Han blev till och med lite rädd för henne. Han sa att nu hade hon minsann gått för långt och jag håller helt med.
Vi pratade en stund och han visste knappt vad han skulle tänka eller säga, han blev så paff när han fick höra det. Han fick många tankar att gå igenom.
Min stackars bror. Han vill helst inte fylla 30 och hon gjorde det verkligen inte lätt för honom. Vi gjorde det väl inte lättare iofs.
Trots alla tankar som snurrade i huvudet på honom så blev det bestämt att han ska ha kalaset hos mig på lördagen istället.

Jag kände mig rätt så glad när han inte blev förbannad på mig för att jag berättade. Dels för att jag inte vill se honom förbannad, dels för att jag slapp hans ex, dels för att jag hade haft rätt i att berätta för honom och del för att jag kände min bror så väl. Men det här tärde på honom. In emellanåt såg han så sliten och tärd ut att jag fick lite dåligt samvete, men sen kom jag på att det var hon som var anledningen till det, inte bara för det här utan massa andra saker som hon höll på med.

Innan han åkte nu så bad han mig att ringa till henne och berätta att hans familj och släkt inte kommer på hennes fest, så att han slapp bråka med henne. Själv tycker jag ju att det vore bäst om han ringde henne själv och reder ut allt mellan dom, men självklart ringer jag om det är det han vill. Jag la precis på luren när jag började skriva detta och den "segern" som jag hade känt efter jag hade berättat för min bror var borta. Nu har jag bara dåligt samvete. Hon blev såklart inte glad av att höra att ingen kommer på festen som hon har planerat. Nu står hon med en lokal för ett par tusen med catering och grejer... Innan vi la på hade jag fått henne att börja gråta. Jag hatar att få folk att gråta, oavsett hur lite jag tycker om dem.
Hon sa det att hon gjorde ju det här bara för hans skull, för att han har varit så snäll mot henne och hon ville bara gengälda det. Han hade ju firat hennes 35årsdag så fint och nu ville hon vara lika snäll tillbaka.. Jag sa det inte men jag tänkte att då var dom ju för böveln ihop, nu är hon ju bara ett ex.

Suck. Nej, jag känner ingen glädje över det här längre. Ingen triumf eller lättnad över att ha rätt. Nu har jag bara dåligt samvete.
Om jag bara låtit allt vara så hade exet fortfarande varit glad, min bror skulle slippa må dåligt över vad hans ex har planerat och allt skulle flyta på. Men om jag hade gjort det, om jag hade blundat och inte brytt mig... Ja, vad hade hänt då? Det hade kanske inte hänt något... Hon hade kanske ingen baktanke och alla kunde leva i harmoni tillsammans... Det känns som att jag har trissat upp allt. Men samtidigt vet en liten del av mig att det är inte mitt fel. Min familj kände samma oro som mig när dom läste inbjudan och dom undrade, innan jag hade sagt något, vad hon hade för baktanke.
Så nej, även om 95% av mig just nu vill tro att allt är mitt fel så får jag skaka av mig det och försöka hitta de 5% som vet att det är hennes fel. Jag blev bara talespersonen för min familjs oro.

Jag står för vad jag har gjort och sagt. Jag har gjort det jag har ansett vara bäst för min bror och jag har bara sagt jag vad jag vet, tycker och tänker.
Jag hoppas verkligen att jag har gjort rätt.