Jollret kommer mer och mer :D Helt underbart att lyssna på när han provar att prata och rätt som det är så skiner han upp och kommer med världens största leende. Underbara barn.
Babygymmet är inte så roligt ännu så han får fortsätta att ligga på soffan och fäkta en stund till. Men det funkar det med för då är han nära mamma och kan prata med henne!
Vi har blivit med Saab minsann! Herrn kom hem med en bil i lördags. Kul kul!
Den luringen. Jag skickade sms till honom och frågade hur det gick, om dom hade hittat något kul men fick inget svar.. Sen ringde han och jag ställde samma fråga igen men han undvek den.. Då började jag ju misstänka att något var på gång men jag ville inte hoppas på för mycket.
Så när han kom hem så sträckte han fram en bukett med blommor och längst ner innanför pappret låg det en bilnyckel! Wiiii!
Så roligt det blev att köra bil nu! Haha. Att gå från en -94a till en -02a känns som rena lyxen. Det är en väldigt fin familjebil och lilleman verkar tycka om den.
Bröstproblemen verkar lösa sig med mjölkuppsamlingskupor. Att jag inte tänkte på det tidigare! Den samlar upp mjölken som rinner och ger ett skönt skydd för bröstvårtorna. Får hoppas att det fortsätter vara bra.
På lördag är det dags för pyssel hos tant C och tänkte ta en sväng dit och hälsa på. Det blir inget pysslande, lillherrn tillåter nog inte det :P Men jag tänkte försöka få umgås lite med tanterna iaf. Blir nog trevligt.
Svärföräldrarna och svägerskan var i Ullared igår och skulle kika efter pyjamas och vinteroverall
till lilleman och en ram till mig. Får ta en sväng sen och kolla vad dom hittade :D
Jag har förstorat en bild på lilleman som jag tänkte sätta i ramen och sen ska den få hänga i vardagsrummet. Hoppas att det blir bra.
Visar inlägg med etikett Familjen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Familjen. Visa alla inlägg
onsdag 20 oktober 2010
lördag 16 oktober 2010
Lördag?
Det känns inte som lördag..
Jag sitter i soffan med en gosse i famnen som alla andra dagar och herrn jobbar som alla andra dagar. Fast idag ska han till gbg och kika efter en ny bil till oss, Jeij! Hoppas att han hittar en bra och tar med den hem. Visst är det kul med nya saker? :P
Lite gladare idag. Det gör gott att få hälsa på mamsen och få ett avbrott.
Jag fortsätter att amma, trots smärta. Jag fick bvc att titta på bröstskadorna och nu tror vi att dom börjar läka. Hoppas. Han har förresten fixat suget igen, när han orkar iaf.
Jag tror att lilleman har åkt på en förkylning.. Hostar, snorar, nyser oxh snörvlar. Men det verkar bli bättre. Tror han fick det på dopet.
Han verkar ha börjat drömma mardrömmar med för han kan vakna och illskrika.. Hur kan en så liten redan ha mardrömmar?? Sånna småttisar borde inte kunna skrika så. Stackarn.
Dopet ja.. Det var fint, det jag såg :P Jag spenderade nästan hela kalaset med att amma, mata och natta lilleman..
Det var väl lite större och.. flådigare än vad vi är vana vid i sverige. Mamman till barnet är katolik så det var mycket grejer som skulle fixas. Det kändes som att dom hade samma budget som man brukar ha till ett bröllop.. nästan.
Det var buffé: förrätt, varmrätt och sen massa tårtor.
Synd bara att det alltid ska bli gnäll och klagomål efter kalas.. "Det var inte bra, så kan det inte vara, ni kunde väl gjort så.." Tjena.. varför gnäller dom? Det var gratis mat och tårta och vi firade en liten nykomling i familjen. Nåja.
Det börjar bli dags att börja med julkorten.. Undrar om lilleman låter mig pyssla.. :P Han är inte så mycket för att sova själv på dagen.. Natten går det bra, då sover han själv i sin säng hela natten. Underbara unge.
Undrar om jag har fått loppor.. Nejdå men det kliar på flera ställen, magen, halsen, armarna.. Jag håller på att bli tokig! Kanske har blivit allergisk mot något... Undrar vad..
Jag sitter i soffan med en gosse i famnen som alla andra dagar och herrn jobbar som alla andra dagar. Fast idag ska han till gbg och kika efter en ny bil till oss, Jeij! Hoppas att han hittar en bra och tar med den hem. Visst är det kul med nya saker? :P
Lite gladare idag. Det gör gott att få hälsa på mamsen och få ett avbrott.
Jag fortsätter att amma, trots smärta. Jag fick bvc att titta på bröstskadorna och nu tror vi att dom börjar läka. Hoppas. Han har förresten fixat suget igen, när han orkar iaf.
Jag tror att lilleman har åkt på en förkylning.. Hostar, snorar, nyser oxh snörvlar. Men det verkar bli bättre. Tror han fick det på dopet.
Han verkar ha börjat drömma mardrömmar med för han kan vakna och illskrika.. Hur kan en så liten redan ha mardrömmar?? Sånna småttisar borde inte kunna skrika så. Stackarn.
Dopet ja.. Det var fint, det jag såg :P Jag spenderade nästan hela kalaset med att amma, mata och natta lilleman..
Det var väl lite större och.. flådigare än vad vi är vana vid i sverige. Mamman till barnet är katolik så det var mycket grejer som skulle fixas. Det kändes som att dom hade samma budget som man brukar ha till ett bröllop.. nästan.
Det var buffé: förrätt, varmrätt och sen massa tårtor.
Synd bara att det alltid ska bli gnäll och klagomål efter kalas.. "Det var inte bra, så kan det inte vara, ni kunde väl gjort så.." Tjena.. varför gnäller dom? Det var gratis mat och tårta och vi firade en liten nykomling i familjen. Nåja.
Det börjar bli dags att börja med julkorten.. Undrar om lilleman låter mig pyssla.. :P Han är inte så mycket för att sova själv på dagen.. Natten går det bra, då sover han själv i sin säng hela natten. Underbara unge.
Undrar om jag har fått loppor.. Nejdå men det kliar på flera ställen, magen, halsen, armarna.. Jag håller på att bli tokig! Kanske har blivit allergisk mot något... Undrar vad..
fredag 8 oktober 2010
Det var då själva
helvete så jobbigt det ska vara!
(känsliga läsare varnas för privat innehåll)
Man hör mycket prat om att graviditeten är jobbig och förlossningen är jobbig och det gör så ont. Men varför är det ingen som berättar hur jobbigt det kan vara med amningen!?
Svärmor berättade att hon inte hade tillräckligt med mjölk, samma för svägerskan, mamma hade överflöd, ett par andra tjejer ville inte amma så de lät bli. Men ingen har berättat hur man kan få kämpa för att det ska fungera.
Vi var på babymassage igår och hälften av mammorna i vår lilla grupp ammar inte. Den ena mamman sa att hon hade kämpat i 1½ vecka men det gick inte så hon gav upp.. Jag har kämpat i en månad... Får jag lov att ge upp nu? Brösten är skadade, spräckta -inte spruckna utan spräckta, pang. Det gör ont att amma och som det verkar just nu så sinar mjölken.
Det var inte såhär det skulle vara!
Han fick inte i sig tillräckligt med mjölk så bvc sa att jag måste börja med ersättning och flaskmata honom, sen dess har lilleman sugit sämre och sämre på brösten men bvc hävdar att det inte finns något samband. Jag hävdar att det är just därför det går sämre med amningen. Jag känner ju att hans sugförmåga har blivit sämre, mycket sämre. Han kan inte ens använda amningsnappen som fungerade så bra i början.
Jag är arg, ledsen och besviken.
Dom sa att det kunde ta tid att komma igång med amningen men jag kom igång och sen blev det sämre.
Jag skulle vilja ge upp och bara köra på flaskan men samtidigt kan jag stå ut med smärtan om det innebär att han kan få i sig tillräckligt från mig.
En graviditet är det mest naturliga som finns och för mig är amningen lika naturlig och självklar. Att ge upp nu och bara ha ersättning vore att fuska och det här är en sak som jag inte vill fuska med. Men.. vad är det för mening med att jag har ont och han ligger och kämpar för att få i sig ett par droppar och är nästan hungrigare efter amningen än före?
Amning för mig är så självklart att det här känns som ett stort nederlag. Jag känner mig hyffsat värdelös. Jag borde kunna göra bättre än såhär.
Men, jag fick ju en lätt förlossning så det får väl ta igen sig på något sätt. Synd bara att det ska drabba min son.
(känsliga läsare varnas för privat innehåll)
Man hör mycket prat om att graviditeten är jobbig och förlossningen är jobbig och det gör så ont. Men varför är det ingen som berättar hur jobbigt det kan vara med amningen!?
Svärmor berättade att hon inte hade tillräckligt med mjölk, samma för svägerskan, mamma hade överflöd, ett par andra tjejer ville inte amma så de lät bli. Men ingen har berättat hur man kan få kämpa för att det ska fungera.
Vi var på babymassage igår och hälften av mammorna i vår lilla grupp ammar inte. Den ena mamman sa att hon hade kämpat i 1½ vecka men det gick inte så hon gav upp.. Jag har kämpat i en månad... Får jag lov att ge upp nu? Brösten är skadade, spräckta -inte spruckna utan spräckta, pang. Det gör ont att amma och som det verkar just nu så sinar mjölken.
Det var inte såhär det skulle vara!
Han fick inte i sig tillräckligt med mjölk så bvc sa att jag måste börja med ersättning och flaskmata honom, sen dess har lilleman sugit sämre och sämre på brösten men bvc hävdar att det inte finns något samband. Jag hävdar att det är just därför det går sämre med amningen. Jag känner ju att hans sugförmåga har blivit sämre, mycket sämre. Han kan inte ens använda amningsnappen som fungerade så bra i början.
Jag är arg, ledsen och besviken.
Dom sa att det kunde ta tid att komma igång med amningen men jag kom igång och sen blev det sämre.
Jag skulle vilja ge upp och bara köra på flaskan men samtidigt kan jag stå ut med smärtan om det innebär att han kan få i sig tillräckligt från mig.
En graviditet är det mest naturliga som finns och för mig är amningen lika naturlig och självklar. Att ge upp nu och bara ha ersättning vore att fuska och det här är en sak som jag inte vill fuska med. Men.. vad är det för mening med att jag har ont och han ligger och kämpar för att få i sig ett par droppar och är nästan hungrigare efter amningen än före?
Amning för mig är så självklart att det här känns som ett stort nederlag. Jag känner mig hyffsat värdelös. Jag borde kunna göra bättre än såhär.
Men, jag fick ju en lätt förlossning så det får väl ta igen sig på något sätt. Synd bara att det ska drabba min son.
tisdag 5 oktober 2010
Upp och ner
En bra natt, en dålig och två bra.
Tänk om alla nätter kunde vara bra.. Med bra menar jag att han inte gråter/skriker och kan sova i sin säng.
Jag vet inte hur jag lyckades men inatt lyckades jag lura honom att sova i sin säng. Han var till och med vaken när jag la ner honom. Tihi. Jag är nöjd.
Får hoppas att det kan fortsätta såhär nu. Det hade varit väldigt skönt om han kan sova hela natten i sin säng.
Annars händer det inte så mycket här. Livet kretsar kring honom.
Vi spenderade fredagkvällen hos min mamma, himla mysigt! Det får gärna bli fler sånna kvällar. Får jag en liten paus tihi. Nyblivna mormor knyckte lilleman så fort vi kom dit och jag fick inte tillbaka honom före vi åkte hem!
Sen var vi på kalas hos min mormor i söndags och då blev jag av med lilleman igen :P Mamma knyckte honom och senare hamnade han hos mormors mans dotter och rätt som det var fick jag min brorson i knät :P Det var lite ovant, han är en smuuula större, ca 3månader äldre :P Men kul var det.
Skönt att veta att lilleman har börjat tycka om att åka bil, framför allt i mörkret. Han somnar så fort vi startar bilen. Häärligt! (Jag är likadan :P)
La honom på skötbordet förut och blicken drogs direkt till ena sidan där duschdraperiet hänger. Det var tydligen fascinerande.
Nej nu får det bli ett försök till frukost.
Ha en bra dag.
Tänk om alla nätter kunde vara bra.. Med bra menar jag att han inte gråter/skriker och kan sova i sin säng.
Jag vet inte hur jag lyckades men inatt lyckades jag lura honom att sova i sin säng. Han var till och med vaken när jag la ner honom. Tihi. Jag är nöjd.
Får hoppas att det kan fortsätta såhär nu. Det hade varit väldigt skönt om han kan sova hela natten i sin säng.
Annars händer det inte så mycket här. Livet kretsar kring honom.
Vi spenderade fredagkvällen hos min mamma, himla mysigt! Det får gärna bli fler sånna kvällar. Får jag en liten paus tihi. Nyblivna mormor knyckte lilleman så fort vi kom dit och jag fick inte tillbaka honom före vi åkte hem!
Sen var vi på kalas hos min mormor i söndags och då blev jag av med lilleman igen :P Mamma knyckte honom och senare hamnade han hos mormors mans dotter och rätt som det var fick jag min brorson i knät :P Det var lite ovant, han är en smuuula större, ca 3månader äldre :P Men kul var det.
Skönt att veta att lilleman har börjat tycka om att åka bil, framför allt i mörkret. Han somnar så fort vi startar bilen. Häärligt! (Jag är likadan :P)
La honom på skötbordet förut och blicken drogs direkt till ena sidan där duschdraperiet hänger. Det var tydligen fascinerande.
Nej nu får det bli ett försök till frukost.
Ha en bra dag.
måndag 27 september 2010
Så fort tiden går
fast inom våra väggar står tiden stilla.
Den vanliga tidräkningen har bytats ut mot "klockan är si och så många timmar kvar till nästa amning" och bebisen är si och så gammal.
Hade det inte varit för att jag vet att lilleman (nej, han har fortfarande inget namn) är tre veckor idag så hade jag varit övertygad om att det var minst två månader sen förlossningen..
Tiden flyter ihop och man har till slut ingen koll alls. Helt plötsligt är det mormors födelsedag och Kevins dop. Tjena! Det var ju en lång månad kvar till dess. Var tog tiden vägen?
Hade en tanke att ta ett kort på de tre små bebisarna och förstora upp och ge mormor i present men nu vet jag inte om vi hinner, om vi kan få samlat alla och om förstoringen hinner komma innan söndagen... Vart tog tiden vägen?
I lördags var det full rulle! Det var folk här hela dagen som ville titta, peta och hålla lilleman. Stackarn. Det blev lite dåligt med sömn den dagen så på kvällen när alla hade gått hem så var han helt slut.
Han verkar bli så orolig när det är massa folk här. Han äter för mycket och så kräks han upp hälften och sen sover han oroligt natten efter... Det kan inte vara lätt att vara bebis.
Han som kallar sig min far lyckades hitta hit med.. Han var helt till sig över att ha blivit morfar och farfar x2 på så kort tid. Dom (han och hans fru) sa att dom är mer än gärna barnvakter om vi behöver det, förutsatt att dom kan då. Menne... tar han lika bra hand om sitt barnbarn som sina barn så kan han glömma att jag lämnar mitt barn där. Men det klart, det är väl roligare att ta hand om barn när man slipper ansvaret.
När dom skulle gå så sa dom att nu får vi räkna med att dom kommer att ränna här ofta. Kul att han intresserar sig för sina barnbarn istället för sina barn. Gubbe.
Nej, nu vaknade världens ledsnaste kille så jag får gå.
Ha en bra dag!
Den vanliga tidräkningen har bytats ut mot "klockan är si och så många timmar kvar till nästa amning" och bebisen är si och så gammal.
Hade det inte varit för att jag vet att lilleman (nej, han har fortfarande inget namn) är tre veckor idag så hade jag varit övertygad om att det var minst två månader sen förlossningen..
Tiden flyter ihop och man har till slut ingen koll alls. Helt plötsligt är det mormors födelsedag och Kevins dop. Tjena! Det var ju en lång månad kvar till dess. Var tog tiden vägen?
Hade en tanke att ta ett kort på de tre små bebisarna och förstora upp och ge mormor i present men nu vet jag inte om vi hinner, om vi kan få samlat alla och om förstoringen hinner komma innan söndagen... Vart tog tiden vägen?
I lördags var det full rulle! Det var folk här hela dagen som ville titta, peta och hålla lilleman. Stackarn. Det blev lite dåligt med sömn den dagen så på kvällen när alla hade gått hem så var han helt slut.
Han verkar bli så orolig när det är massa folk här. Han äter för mycket och så kräks han upp hälften och sen sover han oroligt natten efter... Det kan inte vara lätt att vara bebis.
Han som kallar sig min far lyckades hitta hit med.. Han var helt till sig över att ha blivit morfar och farfar x2 på så kort tid. Dom (han och hans fru) sa att dom är mer än gärna barnvakter om vi behöver det, förutsatt att dom kan då. Menne... tar han lika bra hand om sitt barnbarn som sina barn så kan han glömma att jag lämnar mitt barn där. Men det klart, det är väl roligare att ta hand om barn när man slipper ansvaret.
När dom skulle gå så sa dom att nu får vi räkna med att dom kommer att ränna här ofta. Kul att han intresserar sig för sina barnbarn istället för sina barn. Gubbe.
Nej, nu vaknade världens ledsnaste kille så jag får gå.
Ha en bra dag!
söndag 19 september 2010
En mors oro försvinner visst aldrig.
Man böjer sig som en kringla för att se till att han har det bra, så att han inte ska gråta, inte ha ont.
Så vad gör man då när han ligger där och gråter. Man har gått igenom listan: torr blöja, matad, inte för varm, inte för kall och tröstad, så gott man kan iaf.
Var är felet och varför kan jag inte göra det bra.
Tänk om det är något som inte syns och inte kan fixas. Tänk om, tänk om, tänk om.
Man känner sig väl aldrig så hjälplös och otillräcklig som när man är nybliven mamma.
Nej, hormoner i obalans och dåligt med sömn är ingen bra kombination :)
Så vad gör man då när han ligger där och gråter. Man har gått igenom listan: torr blöja, matad, inte för varm, inte för kall och tröstad, så gott man kan iaf.
Var är felet och varför kan jag inte göra det bra.
Tänk om det är något som inte syns och inte kan fixas. Tänk om, tänk om, tänk om.
Man känner sig väl aldrig så hjälplös och otillräcklig som när man är nybliven mamma.
Nej, hormoner i obalans och dåligt med sömn är ingen bra kombination :)
torsdag 16 september 2010
Ofattbart
Jag har en son. En underbar gosig son.
Jag kan fortfarande inte tro det, inte ens när han ligger i min famn eller när han tittar upp på mig med sina stora djupblå ögon.
Hur kunde jag ha sån tur?
Jag kan fortfarande inte tro det, inte ens när han ligger i min famn eller när han tittar upp på mig med sina stora djupblå ögon.
Hur kunde jag ha sån tur?
söndag 5 september 2010
Hmm
Jo, jag vet, jag har en smuuula för mycket fritid.
Det har blivit några blommor.
Men nu ger jag mig. Så kul var det inte :P
Idag blev jag faster, igen. Denna gången till en liten flicka. Helt otippat. Alla trodde att det skulle bli en pojk..
Jag är inte det minsta avundsjuk. :P
Nåja, det är väl snart min tur med.
Det har blivit några blommor.
Men nu ger jag mig. Så kul var det inte :P
Idag blev jag faster, igen. Denna gången till en liten flicka. Helt otippat. Alla trodde att det skulle bli en pojk..
Jag är inte det minsta avundsjuk. :P
Nåja, det är väl snart min tur med.
tisdag 31 augusti 2010
Dagen D
Idag ska det ske. Påstås det... Jag tror ju inte riktigt på det men det hade varit skönt om det stämde! :P
Nu är iaf bilstolen på plats, efter mycket bråkande, pust. Den var inte alls på humör för att bosätta sig i bilen. Knoppen på bilbältet kom i vägen för låset på basen.. Hur gör alla andra??? Vi ställde iaf basen lite på sidan i sätet istället för mitt i sätet så gick det bra. Såg nästan ut som att det var meningen att den skulle stå så :P
Satt och gjorde ett par dopkort igår, det blir ju några dop fram igenom, och blev lite sugen på att själv ha ett dop. Självklart inte för mig :P utan för bebben. Men så funderade jag lite och insåg att det kommer inte att bli något dop för vår del. Varken jag eller herrn är så förtjusta i religion så det är bara dumt att ha ett dop då. Men ändå... dop är fina och det är enkelt för att det hör till att man SKA ha ett dop efter man har fått ett barn... Så dumt.
Jag satt och kikade runt lite på nätet för att få tips om vi eventuellt ska ha en namngivning istället.
Jag har läst lite om det tidigare men det har verkat så.. lamt. Men nu så hittade jag att man kan få det ungefär som ett dop med en "officiant" fast man slipper den religiösa biten och man kan ha det var som helst. Det verkar ju inte så dumt för jag vill ju på något sätt fira nykomlingen.
Sen läste jag om dom som hade haft en namngivning och bröllop samtidigt, båda blir ju då borgliga, typ, och det verkade lite intressant. Fast, namngivning och bröllop i November redan.... Nää skulle inte tro det :P Det blev lite snart. Man vill ju gärna få bort graviditetsvikten först ;)
Jag tror förresten att jag håller på att åka på en förkylning. Halsen började göra ont i går kväll... Inge bra det.
Men det kanske kan få barnet att ploppa ut!? :D För vem vill vara i en infekterad kropp?
Äh, den lyssnar dåligt på mig så den kommer la när den vill. Eller när barnmorskan tvingar den...
Vi var ju som sagt på bb igår för att spana läget och i slutet av informationen så frågade dom om vi hade några frågor och jag var sugen på att räcka upp handen och fråga om dom kunde sätta igång förlossningen för mig nu :P Det satt många stora magar runt oss så jag tror att det var fler som var sugna på det.
Det var rätt bra info men jag hade koll på en del redan. Det nya jag fick lära mig var att jag måste vara därifrån innan 12/9 för den 13e ska dom börja renovera och bygga ut och då blev det rörigt!
Andra grejen jag fick lära mig var att det är ett av de största sjukhusen (eller var det bbavdelningarna..?) i Sverige, som om det skulle vara något att skryta med. Pfft. Dom har ju inte plats för alla som kommer utan får skicka dem till både gbg och fredriksta. Dom har ungefär 10 födslar per dygn! Jisses. Det föds otroligt många fler barn än vad man kan tro.
Visste ni att förlossningsentrén ligger efter akutingången och före psykiatrin och bårhuset? Vi tyckte att det var lite lustigt. Man föds och dör på samma ställe. Behändigt. Nej usch sånt får man inte säga.
Avslutar med att visa dopkorten jag gjorde igår och kan samtidigt passa på att visa en strut som jag gjorde, var ju bara tvungen att prova mallen som jag fick hem :P
Insidorna i dopkorten är tomma än så länge men ska fyllas med en liten dikt och en hälsning så fort jag vet vem som ska få vilket.
Två lika kort till två pojkar.
På banderollen ska jag även fylla i namn och dopdatum.
Nej.. Nu tror jag att det får bli ett besök hos någon som har en studsmatta, har hört att det ska hjälpa till att sätta igång saker och ting :P
Ha en bra dag.
Nu är iaf bilstolen på plats, efter mycket bråkande, pust. Den var inte alls på humör för att bosätta sig i bilen. Knoppen på bilbältet kom i vägen för låset på basen.. Hur gör alla andra??? Vi ställde iaf basen lite på sidan i sätet istället för mitt i sätet så gick det bra. Såg nästan ut som att det var meningen att den skulle stå så :P
Satt och gjorde ett par dopkort igår, det blir ju några dop fram igenom, och blev lite sugen på att själv ha ett dop. Självklart inte för mig :P utan för bebben. Men så funderade jag lite och insåg att det kommer inte att bli något dop för vår del. Varken jag eller herrn är så förtjusta i religion så det är bara dumt att ha ett dop då. Men ändå... dop är fina och det är enkelt för att det hör till att man SKA ha ett dop efter man har fått ett barn... Så dumt.
Jag satt och kikade runt lite på nätet för att få tips om vi eventuellt ska ha en namngivning istället.
Jag har läst lite om det tidigare men det har verkat så.. lamt. Men nu så hittade jag att man kan få det ungefär som ett dop med en "officiant" fast man slipper den religiösa biten och man kan ha det var som helst. Det verkar ju inte så dumt för jag vill ju på något sätt fira nykomlingen.
Sen läste jag om dom som hade haft en namngivning och bröllop samtidigt, båda blir ju då borgliga, typ, och det verkade lite intressant. Fast, namngivning och bröllop i November redan.... Nää skulle inte tro det :P Det blev lite snart. Man vill ju gärna få bort graviditetsvikten först ;)
Jag tror förresten att jag håller på att åka på en förkylning. Halsen började göra ont i går kväll... Inge bra det.
Men det kanske kan få barnet att ploppa ut!? :D För vem vill vara i en infekterad kropp?
Äh, den lyssnar dåligt på mig så den kommer la när den vill. Eller när barnmorskan tvingar den...
Vi var ju som sagt på bb igår för att spana läget och i slutet av informationen så frågade dom om vi hade några frågor och jag var sugen på att räcka upp handen och fråga om dom kunde sätta igång förlossningen för mig nu :P Det satt många stora magar runt oss så jag tror att det var fler som var sugna på det.
Det var rätt bra info men jag hade koll på en del redan. Det nya jag fick lära mig var att jag måste vara därifrån innan 12/9 för den 13e ska dom börja renovera och bygga ut och då blev det rörigt!
Andra grejen jag fick lära mig var att det är ett av de största sjukhusen (eller var det bbavdelningarna..?) i Sverige, som om det skulle vara något att skryta med. Pfft. Dom har ju inte plats för alla som kommer utan får skicka dem till både gbg och fredriksta. Dom har ungefär 10 födslar per dygn! Jisses. Det föds otroligt många fler barn än vad man kan tro.
Visste ni att förlossningsentrén ligger efter akutingången och före psykiatrin och bårhuset? Vi tyckte att det var lite lustigt. Man föds och dör på samma ställe. Behändigt. Nej usch sånt får man inte säga.
Avslutar med att visa dopkorten jag gjorde igår och kan samtidigt passa på att visa en strut som jag gjorde, var ju bara tvungen att prova mallen som jag fick hem :P
Insidorna i dopkorten är tomma än så länge men ska fyllas med en liten dikt och en hälsning så fort jag vet vem som ska få vilket.
Två lika kort till två pojkar.På banderollen ska jag även fylla i namn och dopdatum.
Nej.. Nu tror jag att det får bli ett besök hos någon som har en studsmatta, har hört att det ska hjälpa till att sätta igång saker och ting :P
Ha en bra dag.
tisdag 15 juni 2010
Framåt i en väldans fart!
Nu börjar det likna ett småbarnshus här.
Bilstolen är inköpt och står uppackad i en fotölj, barnvagnen står avtorkad och tvättad i hallen, skötbordet står ihopskruvat på plats och det samma gäller spjälsängen (även om vi inte ska ha den på.... ca 6 månader, ska ju ha vagga först), kläderna ligger i garderoben och fler ska det bli... tvättlappar och ett par filtar har hittat hit..
Det känns att det börjar dra ihop sig, även i magen :P
Vi har börjat fundera på hur vi ska göra med barnrum för tiden går fort och snart kommer vi att behöva ett... Senaste funderingen är att minska på vardagsrummet och göra kontoret större för att sedan dela det på mitten och Voila! så har vi två barnrum,eller ett barnrum och ett pysselrum/kontor. När/om behovet för två barnrum kommer så får jag väl ta mitt pick och pack och flytta in i biblioteket... Det hade varit lite mysigt.
Nåja, det är ett par år kvar.
Bilstolen är inköpt och står uppackad i en fotölj, barnvagnen står avtorkad och tvättad i hallen, skötbordet står ihopskruvat på plats och det samma gäller spjälsängen (även om vi inte ska ha den på.... ca 6 månader, ska ju ha vagga först), kläderna ligger i garderoben och fler ska det bli... tvättlappar och ett par filtar har hittat hit..
Det känns att det börjar dra ihop sig, även i magen :P
Vi har börjat fundera på hur vi ska göra med barnrum för tiden går fort och snart kommer vi att behöva ett... Senaste funderingen är att minska på vardagsrummet och göra kontoret större för att sedan dela det på mitten och Voila! så har vi två barnrum,eller ett barnrum och ett pysselrum/kontor. När/om behovet för två barnrum kommer så får jag väl ta mitt pick och pack och flytta in i biblioteket... Det hade varit lite mysigt.
Nåja, det är ett par år kvar.
måndag 3 augusti 2009
rattatta
Bröllopet över och helgen slut.
Bröllopet var jättekul. Kusin var såå söt :) och så lycklig, det syntes verkligen. Brudgummen såg glad ut... :P jag tror att han hade insett att den dagen kanske inte handlade så mycket om honom som om hans nyblivna fru... :P Men han hade kul ändå!
Alla var så fint uppklädda.
Först kände jag mig lite vilsen, det var inte så många som jag kände igen :P Många släktingar på hans sida som jag aldrig sett förr, även släktingar på brudens pappas sida som jag väldigt sällan träffar. Haha, när vi parkerade så kom den några andra samtidigt och dom hälsade så glatt precis som om dom kände oss men jag hade ingen aaaaning om vilka de var! :P Vet fortfarande inte.
Det var ett borglit bröllop och vigselförrättaren är en tjej/kvinna som jobbar på tappen här i byn. Lite lustigt!
"Oh du som äger Shell, ära vare ditt namn"..... :P haha.
Men det var väldigt mysigt. Hon är så duktig.
Jag träffade henne idag när jag sprang in med posten så vi blev ståendes och prata en stund om bröllopet. Hon hade pratat med bruden idag och hon hade varit VÄLDIGT nöjd med allt.
Pratade med min mor idag som hade pratat med en arbetskompis till bruden som även hade varit med och hjälpt till på bröllopet och även hon sa att bruden hade varit nöjd med bröllopet.
Men vad tycker brudgummen???
Tycker lite synd om brudgummar.
Ett bröllop ska egentligen handla om två människor som väljer att spendera sina liv tillsammans som ett par och väljer att visa det för alla. Men bröllopsdagen har kommit att handla nästan bara om bruden... Lite tråkigt. Och väldigt egoistiskt.
Kan det vara för att männen inte bryr sig, utan går med på det bara för att bevara husfriden och är glada om dom får öl på mottagningen?
Enda anledningen (som jag har hört) till att min man skulle kunna gifta sig är för att få en hejdundrans fest efteråt.
Hmm... Känns som att man gör det av fel anledning då. :(
Nåja.
Gårdagen blev seeeeen och denna kvällen verkar inte bli mycket tidigare :P
Igår kom kompisen hem från en musikfestival i tyskland så vi hade lovat att hämta honom på busstationen i Götet. Eller, min sambo hade lovat att göra det och jag skulle ligga hemma och sova. Men eftersom min sambo kom på att han inte hittar till centralstationen så fick jag köra, MOT att jag fick sova på vägen hem. Yeah right! Han hittade ju inte ut ur gbg heller så då fick jag köra en stund till.
Kompisen lurade mig att det gick att köra som vanligt via tingstadstunneln när man skulle norrut (dom håller på att renoverar den) så jag körde ju som vanligt. Bara att när vi kom närmre tunneln så var den ju AVSTÄNGD! Så vi fick köra via Angered, en JÄKLA omväg istället för att köra över Hisingen som jag hade tänkt göra... Jaja, då fick jag kikat på Angered igen, det var några år sedan sist.
Brorsan bodde i Angered i några år så när jag pluggade till bartender i två månader så fick jag bo hos honom i Angered. Inget roligt ställe.
Imorgon är min sista arbetsdag och sedan har jag semester i en vecka, WOHO! :D Gäller att informera min vikarie ( tihi MIN vikarie.... jag som inte ens är fastanställd... :P) om allt nytt som har hänt, alla hennes uppgifter :P Bäst att skriva fusklappar!
Neeej! Nu är det hög tid att sova. Tänkte visa bild på kortet som brudparet fick men det får bli en annan dag. Tänkte även ha bränt ut en cd till dom med alla bilderna som vi tog men det blev inte det heller... Inte lätt inte.
Ooh måste berätta. Jag var med mor idag och kikade på en lägenhet! :D ånej tänker ni nu, ska hon flytta? JA, det ska hon!
Ja, min mor alltså... :P Eller hon kollar på lägenheter iaf. Jag, mor och hennes kille blev alla kära i denna lägenhet. Men den får jag berätta om en annan dag.
God natt alles!
Bröllopet var jättekul. Kusin var såå söt :) och så lycklig, det syntes verkligen. Brudgummen såg glad ut... :P jag tror att han hade insett att den dagen kanske inte handlade så mycket om honom som om hans nyblivna fru... :P Men han hade kul ändå!
Alla var så fint uppklädda.
Först kände jag mig lite vilsen, det var inte så många som jag kände igen :P Många släktingar på hans sida som jag aldrig sett förr, även släktingar på brudens pappas sida som jag väldigt sällan träffar. Haha, när vi parkerade så kom den några andra samtidigt och dom hälsade så glatt precis som om dom kände oss men jag hade ingen aaaaning om vilka de var! :P Vet fortfarande inte.
Det var ett borglit bröllop och vigselförrättaren är en tjej/kvinna som jobbar på tappen här i byn. Lite lustigt!
"Oh du som äger Shell, ära vare ditt namn"..... :P haha.
Men det var väldigt mysigt. Hon är så duktig.
Jag träffade henne idag när jag sprang in med posten så vi blev ståendes och prata en stund om bröllopet. Hon hade pratat med bruden idag och hon hade varit VÄLDIGT nöjd med allt.
Pratade med min mor idag som hade pratat med en arbetskompis till bruden som även hade varit med och hjälpt till på bröllopet och även hon sa att bruden hade varit nöjd med bröllopet.
Men vad tycker brudgummen???
Tycker lite synd om brudgummar.
Ett bröllop ska egentligen handla om två människor som väljer att spendera sina liv tillsammans som ett par och väljer att visa det för alla. Men bröllopsdagen har kommit att handla nästan bara om bruden... Lite tråkigt. Och väldigt egoistiskt.
Kan det vara för att männen inte bryr sig, utan går med på det bara för att bevara husfriden och är glada om dom får öl på mottagningen?
Enda anledningen (som jag har hört) till att min man skulle kunna gifta sig är för att få en hejdundrans fest efteråt.
Hmm... Känns som att man gör det av fel anledning då. :(
Nåja.
Gårdagen blev seeeeen och denna kvällen verkar inte bli mycket tidigare :P
Igår kom kompisen hem från en musikfestival i tyskland så vi hade lovat att hämta honom på busstationen i Götet. Eller, min sambo hade lovat att göra det och jag skulle ligga hemma och sova. Men eftersom min sambo kom på att han inte hittar till centralstationen så fick jag köra, MOT att jag fick sova på vägen hem. Yeah right! Han hittade ju inte ut ur gbg heller så då fick jag köra en stund till.
Kompisen lurade mig att det gick att köra som vanligt via tingstadstunneln när man skulle norrut (dom håller på att renoverar den) så jag körde ju som vanligt. Bara att när vi kom närmre tunneln så var den ju AVSTÄNGD! Så vi fick köra via Angered, en JÄKLA omväg istället för att köra över Hisingen som jag hade tänkt göra... Jaja, då fick jag kikat på Angered igen, det var några år sedan sist.
Brorsan bodde i Angered i några år så när jag pluggade till bartender i två månader så fick jag bo hos honom i Angered. Inget roligt ställe.
Imorgon är min sista arbetsdag och sedan har jag semester i en vecka, WOHO! :D Gäller att informera min vikarie ( tihi MIN vikarie.... jag som inte ens är fastanställd... :P) om allt nytt som har hänt, alla hennes uppgifter :P Bäst att skriva fusklappar!
Neeej! Nu är det hög tid att sova. Tänkte visa bild på kortet som brudparet fick men det får bli en annan dag. Tänkte även ha bränt ut en cd till dom med alla bilderna som vi tog men det blev inte det heller... Inte lätt inte.
Ooh måste berätta. Jag var med mor idag och kikade på en lägenhet! :D ånej tänker ni nu, ska hon flytta? JA, det ska hon!
Ja, min mor alltså... :P Eller hon kollar på lägenheter iaf. Jag, mor och hennes kille blev alla kära i denna lägenhet. Men den får jag berätta om en annan dag.
God natt alles!
lördag 1 augusti 2009
Bröllop idag!
Då var dagen D här. Eller dagen B.
Nej, jag ska inte gifta mig, tyvärr, det är min kusin som ska :D Ett fint utomhusbröllop vid sjön nedanför deras hus. Romatiskt.
Dom har tur med vädret än så länge. Det har regnat något fruktansvärt de två senaste dagarna men idag, eller nu iaf, är det uppehåll. Men tyvärr har dom blivit tvungna att flytta mottagningen till folkets hus här i byn för att gräset är för blött att ha ca 80 pers på någon längre stund :P Men det är kanske tur för mig.. Om det är uppehåll, varmt och fint så kommer det massa knott och mygg och dom älskar mitt blod :(
Jag sitter och kämpar med kortet som dom ska få ännu! Jag satt nästan hela kvällen igår för att jag kunde inte komma på hur jag ville ha det. Men så sent igår kväll så kom jag på det men då var ögonen så tunga att jag var tvungen att få sova en stund :P
Nu skakar händerna så det kanske är dags för frukost... :P Alltid är det något.
På torsdag drar vi! Eller natten till torsdag. Wihooo! Vart tänker jag inte berätta. ;)
Sambon tycker inte om att jag berättar sånt här innan det händer ifall det är några tjyyyvar som läser och tänker råna oss... :P Men jag lovar att berätta när jag kommer tillbaka!
Det var till och med nära att vi inte skulle kunna åka! :( Men det löste sig.
Berättar allt senare :)
Neej, frukost, kort, och sen göra sig iordning för bröllopet. Gissa om jag älskar bröllop! Haha. Jag är så nyfiken på allt, vilka som kommer, hur det ser ut... Jag har nog aldrig varit så nyfiken på ett bröllop förr... Undrar varför...
Kusin har väldigt bra smak när det gäller inredning, färgkompositioner.. allt såntdära :P Dessutom är hon florist och vi älskar nog blommor lika mycket, hon och jag, så det ska bli spännande och se hur hon har gjort. Iiiih! :D
Trevlig helg allihopa!
Nej, jag ska inte gifta mig, tyvärr, det är min kusin som ska :D Ett fint utomhusbröllop vid sjön nedanför deras hus. Romatiskt.
Dom har tur med vädret än så länge. Det har regnat något fruktansvärt de två senaste dagarna men idag, eller nu iaf, är det uppehåll. Men tyvärr har dom blivit tvungna att flytta mottagningen till folkets hus här i byn för att gräset är för blött att ha ca 80 pers på någon längre stund :P Men det är kanske tur för mig.. Om det är uppehåll, varmt och fint så kommer det massa knott och mygg och dom älskar mitt blod :(
Jag sitter och kämpar med kortet som dom ska få ännu! Jag satt nästan hela kvällen igår för att jag kunde inte komma på hur jag ville ha det. Men så sent igår kväll så kom jag på det men då var ögonen så tunga att jag var tvungen att få sova en stund :P
Nu skakar händerna så det kanske är dags för frukost... :P Alltid är det något.
På torsdag drar vi! Eller natten till torsdag. Wihooo! Vart tänker jag inte berätta. ;)
Sambon tycker inte om att jag berättar sånt här innan det händer ifall det är några tjyyyvar som läser och tänker råna oss... :P Men jag lovar att berätta när jag kommer tillbaka!
Det var till och med nära att vi inte skulle kunna åka! :( Men det löste sig.
Berättar allt senare :)
Neej, frukost, kort, och sen göra sig iordning för bröllopet. Gissa om jag älskar bröllop! Haha. Jag är så nyfiken på allt, vilka som kommer, hur det ser ut... Jag har nog aldrig varit så nyfiken på ett bröllop förr... Undrar varför...
Kusin har väldigt bra smak när det gäller inredning, färgkompositioner.. allt såntdära :P Dessutom är hon florist och vi älskar nog blommor lika mycket, hon och jag, så det ska bli spännande och se hur hon har gjort. Iiiih! :D
Trevlig helg allihopa!
tisdag 7 juli 2009
Snabb som blixten!
Nej, inte jag :P
Det blir inte så många inlägg längre. Jag sitter inte så mycket vid datorn på sommaren. Det tar dessutom väldigt lång tid att starta den nu så jag drar mig för att starta den :P
Sitter hemma på rast och tänkte pyssla lite så jag passar på att skriva ett par rader.
Uppdatering då:
Tumörkompisen blir bättre. Han är stabil och har fått åka hem till sin lägenhet i Stlm igen, tyvärr får han inte komma hem hit till sina vänner och sin familj ännu. Han får cellgifter och är väl inte helt pigg alla dagar.. Han har tydligen gått ner mycket i vikt och blivit hårlös.. Men det går åt rätt håll iaf! Vi tänkte åka upp och hälsa på honom snart igen. Oj... det måste ha varit lääänge sedan jag skrev.. :P Vi åkte upp och hälsade på honom helgen innan midsommar som jag skrev sist. Det var väldigt skönt att se honom, trots ca 13 slangar som gick in i honom och respiratorn som stack ut genom halsen... Liiite läskigt! Men skönt att få se honom. Trots all skit som hände honom, allt han funderade över och som han inte kom ihåg för att han hade sovit i ca en månad så hade han kvar sin humor och personlighet som sken igenom.
När vi var uppe så kunde han inte prata för att respiratorn blockerade stämbanden så gissa om vi blev överraskade när han ringde på midsommarafton! :D Guuu så skönt att höra hans röst igen.
Vovvisen är väldigt saknad. Men det går lite lättare varje dag.
Svärfar har det inte lika kul.. Han fyllde förresten år i helgen, grattis till honom. Vi överraskade honom med kalas här på våran nybyggda altan i lördags. Det blev mycket uppskattat.
Tidigare i våras fick han en hjärtinfarkt när vi var på väg in till jobbet. Fick tag på en ambulans och iväg bar det. Gissa om vi var oroliga! Det gick ca 6 timmar innan vi fick höra något. Men det fick bra. Han hade kommit in i tid.
Han fick komma hem efter ett par dagar och blev sjukskriven i 6 veckor. Alldeles för kort tid om ni frågar mig. Sen gick han på halvtid i en månad och sen fick han gå upp till heltid. Alla på hans jobb visste ju vad som hade hänt så han fick lite lugnare jobb.
Två gånger i veckan har han varit hos läkaren på koll och först i slutet av juni gjorde en läkare ett ultraljud. ARGH!!! Det skulle ha varit gjort mycket tidigare. Då upptäckte dom att han borde verkligen inte jobba heltid för att hjärtkapasiteten är nedsatt med 35% och han har kronisk hjärtsvikt. Jippiefreakingkajjej.
Så nu är han tillbaka på halvtid.
Suck.
Det blev mycket skit denna våren. Framför allt för min sambo. Han är så orolig för allt. Det är inte alltid man kan se det men ibland lyser det igenom och man kan se hur rädd han är. Först hans pappa och sen hans äldste vän och nu får han bara dåliga nyheter om sin far.
Men det finns ljusglimtar ibland med.
Sthlmsresan tillsammans med två kompisar var jätterolig. Jag tror aldrig att 5-6 timmar har gått så fort i bilen. Kanske var för att jag sov ett par... :P
Midsommar var också jätterolig. En kompis från sthlm kom ner och även ett par andra kompisar kom. Jättekul! Tack alla :) Hoppas att de andra hade lika kul som jag hade :P
Vi spelade (bl a) kort på midsommar. Jag spelar aldrig kort nu för tiden. Jag ÄLSKAR att spela kort :D Min sambo tycker inte alls att det är lika kul.. Men efter midsommar har han frågat om vi ska spela :D
Öhm.. vad har vi mer gjort som är kul? Svärfars kalas i helgen då.. Just ja. Vi var på bio i fredags med min bror. Vi såg Ice age 3 i 3D i Gbg. Gööörkul :D
Jag har badat! Det ni :P Jag är en jättebadkruka. Men jag hade tur, det var 25 grader i vattnet :D Dagen efter åkte vi till ett annat ställe för att bada men det var inte alls lika kul :(
Nej, nu får jag slita mig om jag ska hinna göra ett par kort innan rasten är slut :P
Jag får väl bli lite bättre på att uppdatera här och visa mina små alster.
Ha det gott alles!
Kram
Det blir inte så många inlägg längre. Jag sitter inte så mycket vid datorn på sommaren. Det tar dessutom väldigt lång tid att starta den nu så jag drar mig för att starta den :P
Sitter hemma på rast och tänkte pyssla lite så jag passar på att skriva ett par rader.
Uppdatering då:
Tumörkompisen blir bättre. Han är stabil och har fått åka hem till sin lägenhet i Stlm igen, tyvärr får han inte komma hem hit till sina vänner och sin familj ännu. Han får cellgifter och är väl inte helt pigg alla dagar.. Han har tydligen gått ner mycket i vikt och blivit hårlös.. Men det går åt rätt håll iaf! Vi tänkte åka upp och hälsa på honom snart igen. Oj... det måste ha varit lääänge sedan jag skrev.. :P Vi åkte upp och hälsade på honom helgen innan midsommar som jag skrev sist. Det var väldigt skönt att se honom, trots ca 13 slangar som gick in i honom och respiratorn som stack ut genom halsen... Liiite läskigt! Men skönt att få se honom. Trots all skit som hände honom, allt han funderade över och som han inte kom ihåg för att han hade sovit i ca en månad så hade han kvar sin humor och personlighet som sken igenom.
När vi var uppe så kunde han inte prata för att respiratorn blockerade stämbanden så gissa om vi blev överraskade när han ringde på midsommarafton! :D Guuu så skönt att höra hans röst igen.
Vovvisen är väldigt saknad. Men det går lite lättare varje dag.
Svärfar har det inte lika kul.. Han fyllde förresten år i helgen, grattis till honom. Vi överraskade honom med kalas här på våran nybyggda altan i lördags. Det blev mycket uppskattat.
Tidigare i våras fick han en hjärtinfarkt när vi var på väg in till jobbet. Fick tag på en ambulans och iväg bar det. Gissa om vi var oroliga! Det gick ca 6 timmar innan vi fick höra något. Men det fick bra. Han hade kommit in i tid.
Han fick komma hem efter ett par dagar och blev sjukskriven i 6 veckor. Alldeles för kort tid om ni frågar mig. Sen gick han på halvtid i en månad och sen fick han gå upp till heltid. Alla på hans jobb visste ju vad som hade hänt så han fick lite lugnare jobb.
Två gånger i veckan har han varit hos läkaren på koll och först i slutet av juni gjorde en läkare ett ultraljud. ARGH!!! Det skulle ha varit gjort mycket tidigare. Då upptäckte dom att han borde verkligen inte jobba heltid för att hjärtkapasiteten är nedsatt med 35% och han har kronisk hjärtsvikt. Jippiefreakingkajjej.
Så nu är han tillbaka på halvtid.
Suck.
Det blev mycket skit denna våren. Framför allt för min sambo. Han är så orolig för allt. Det är inte alltid man kan se det men ibland lyser det igenom och man kan se hur rädd han är. Först hans pappa och sen hans äldste vän och nu får han bara dåliga nyheter om sin far.
Men det finns ljusglimtar ibland med.
Sthlmsresan tillsammans med två kompisar var jätterolig. Jag tror aldrig att 5-6 timmar har gått så fort i bilen. Kanske var för att jag sov ett par... :P
Midsommar var också jätterolig. En kompis från sthlm kom ner och även ett par andra kompisar kom. Jättekul! Tack alla :) Hoppas att de andra hade lika kul som jag hade :P
Vi spelade (bl a) kort på midsommar. Jag spelar aldrig kort nu för tiden. Jag ÄLSKAR att spela kort :D Min sambo tycker inte alls att det är lika kul.. Men efter midsommar har han frågat om vi ska spela :D
Öhm.. vad har vi mer gjort som är kul? Svärfars kalas i helgen då.. Just ja. Vi var på bio i fredags med min bror. Vi såg Ice age 3 i 3D i Gbg. Gööörkul :D
Jag har badat! Det ni :P Jag är en jättebadkruka. Men jag hade tur, det var 25 grader i vattnet :D Dagen efter åkte vi till ett annat ställe för att bada men det var inte alls lika kul :(
Nej, nu får jag slita mig om jag ska hinna göra ett par kort innan rasten är slut :P
Jag får väl bli lite bättre på att uppdatera här och visa mina små alster.
Ha det gott alles!
Kram
tisdag 9 juni 2009
Hej igen
här är jag.
Det var "några" dagar sen jag uppdaterade nu..
Som ni kanske har förstått har inte allt varit så bra här.
Jag önskar att jag kunde berätta för er nu att sagan om Nalle fick ett lyckligt slut men det går inte. Jag orkar inte berätta i detalj allt som hände för då bryter jag ihop i tårar. I stora drag iaf så..
Tassen blev bättre, svullnaden började gå ner och han blev lite piggare. Men en kväll när vi kom hem så mådde han inte alls bra. Han mage hade blivit större dagarna innan trots att han hade ätit dåligt, han andades konstigt, ungefär som att han flämtade med stängd mun.. Jag kände på hjärtat och det kändes som att det slog i takt med hans andning.. Väldigt konstigt, det ska det ju inte göra. Så vi ringde runt till olika veterinärer och kollade vad det kunde vara men alla bad oss att åka till Blå stjärnan. Så det var vad vi gjorde. På Blå stjärnan fick vi veta att svullnaden i magen berodde på att han hade en tumör på mjälten ca 1x3cm och ca 3cm djup. Det är mycket på en sån liten hund. Mjälten i sin tur hade så svullnat upp och täckte hela buken.
Han har länge haft ett litet blåsljud på hjärtat som veterinären har sagt att det är inte farligt, han kan leva ett långt liv med det utan att det ställer till problem men det kan även bli värre men dom har inte varit oroliga. På grund av tumören och mjälten och kanske till och med pga tassen så blev det för mycket för hjärtat och blåsljudet blev större. Jag hade känt rätt, hjärtat slog i takt med andningen. Detta gjorde att hjärtat inte orkade pumpa ut blodet som det skulle så det samlades i buken.
Veterinären (som var underbar. Hon förklarade så att vi förstod allt och tröstade samtidigt) berättade att dom kunde ta bort tumören, dom kunde få mjälten att minska, dom kunde ta bort blodsamlingen i buken och dom kunde lappa ihop hjärtat men hjärtat skulle inte hålla. Hans inre organ hade kollapsat. Dom kunde operera honom men det skulle bara ge honom 2-6 månader till. Troligen inte mer än 2 månader.
Under de timmarna vi var där så fick han smärtstillande och låg med nosen i en syrgasmask.
Vi blev tvugna att bestämma om vi skulle ta med honom hem eller kremera honom och isånna fall vad vi ville ha för urna. Sen kom sköterskan in och bad mig skriva under att dom fick lov att avliva honom.
Jag tog tag i pennan men kunde inte förmå mig att skriva under. Jag KAN INTE be någon döda min älskling.
Sköterskan lämnade oss ensamma.
Strax efter kollade Nalle upp, först på mig och sedan på min sambo och sen kände jag ett sista djupt andetag följt av ett normalt hjärtslag. David sprang och hämtade veterinären som kom och konstaterade att han var på väg att gå själv, vare sig jag ville hjälpa honom eller inte. Så hon struntade i att jag inte hade skrivit på papprena och gav honom de två sista sprutorna.
Stackars Nalle hade varit döende redan på vägen ner till Göteborg.
Ett par dagar senare åkte jag och min mor ner och hämtade honom. Min morbror hade gjort en liten kista till honom och nu ligger han under rhodedendronbusken utanför vårat sovrum.
Det är en otrolig tomhet efter honom och vi får bita oss i tungan flera gånger för att inte ropa på honom eller för att göra iordning mat till honom. Invanda rutiner som vi fick sluta med helt tvärt.
Känner mig lite fånig för att jag reagerar så starkt om en hund. Vissa anser att en hund är bara en hund och inget mer, men för mig var han så mycket mer..
Han har träffat så många människor och alla (vad jag vet) har älskat honom, till och med vissa som inte ens tycker om hundar har fallit för detta charmtroll.
Dagen efter vi varit på blå stjärnan (tror att det var dagen efter) så fick vi veta att en nära vän, en väldigt nära vän låg på sjukhuset.
Han har haft något konstigt i bröstet och läkarna har varit osäkra på vad det har varit. Det har pratats om en förstorad bräss, vatten i lungorna, tumör, inte tumör.. Men tillslut hade dom enats om att det är en tumör. Inte en liten oskyldig tumör, utan en elak jävel i storlek med en knytnäve! Dom säger ju att hjärtat är i storlek med ens knytnäve och vår vän har en tumör i den storleken.. Den sitter strax ovanför hjärtat, i närheten av lungan, intrasslad i vener (som jag har förstått det).
Han skulle in på sjukhuset för att ta en bioskopi av tumören när den började öka i storlek och vår vän svullnade upp från öronen neråt. Käckt.. Så dom fick ge honom en akut dos cellgift.
De senaste två veckorna har han legat nersövd i en respirator. I förra veckan fick han lunginflammation så dom kunde inte ge honom cellgiftet som han skulle haft. Nu har febern och svullnaden gått ner så dom hade tänkt väcka honom igår, ta bort respiratorn (han andas istort sett helt själv nu) och ge honom en dos cellgift, men självklart blev det komplikationer. Ett sånt rör som dom hade satt ner i ena lungan som hade med respiratorn att göra hade krånglat så dom var tvugna att operera ut det så det blev inget cellgift.
Suck.
Allt verkar dock stabilt nu.
Träffade hans mamma i måndags och hon berättade att läkarna inte verkar oroliga för tumören, utan för alla komplikationer som uppstår hela tiden. Det var då hon berättade att dom hade tänkt väcka honom och allt såg så ljust ut.
Den dagen tog jag nästan glädjeskutt för min vän i ena stunden och grät för min hund.
Så obetydlig min hund känns jämfört med min vän.. Eller, det känns som att jag ska tycka så.. Jag vet inte..
Läget med vår vän är så mycket allvarligare än vi, eller någon egentligen förstår.. eller vill förstå.
När dom först la in honom akut så var det nära att vi förlorade honom. Hans syster berättade att i ca 90 minuter hade vi varit så nära att förlora honom..
Det är nog över en månad sen jag sov riktigt bra.. Först var jag orolig för Nalles tass, sen när han var borta kom mardrömmarna, plus att jag vaknade ungefär varje timma hela nätterna.. Sen kom det med vår vän.. Sen något så löjligt som att jag vaknar varje morgon klockan fyra för att jag har solen i ansiktet för att vi inte har skaffat några persienner sen vi målade om sovrummet.. och precis när jag tror att min sömn håller på att bli bra så kommer mardrömmarna tillbaka..
Så om ni träffar mig någon dag och jag ser trött ut eller allmänt väck ut så vet ni varför..
Nu orkar jag snart inte mer.
Jag är glad att jag jobbar så att jag slipper mina tankar åtminstonde en liten stund på dagen för jag orkar inte med dom.
När jag är hemma (det gäller min sambo med) så hittar jag på massa saker att göra så jag får något annat att tänka på. Vi har t ex nya hyllor lite här och var.. Min sambo sliter med alltanen..
Jag tycker synd om vår väns familj och min sambo. Vännen och min sambo är så nära. Dom har växt upp tillsammans, det skiljer bara 1½ månad mellan dom, men ändå är dom födda på olika år.. Dom är så lika att alla (?) som träffar dom för första gången tror att dom är bröder, till och med jag. Dom har samma galna humor och underliga, underbara sätt.
Jag vet inte vad min sambo ska ta sig till utan sin "bror"..
Vi har tänkt åka upp till honom snart (han ligger på ett sjukhus i sthlm, långt bort ifrån familjen), men det ska passa med andra grejer med... Min sambo har många funderingar på vad man ska göra när vi är där uppe. Vad man kan göra för att pigga upp vår vän. Vi får se.
Ber om ursäkt för alla stavfel som kan ha uppstått :P
Malin: Hoppas att allt blir bra med Lilltass. Tänker på er.
Tessan: Tack :) Skönt att veta att någon förstår hur det är. Är inte säker på att alla gör det.
Emma: Tack för kramen. Kramar värmer alltid.
Ta hand om er.
Bjuder på några bilder på Nalle
Tillsammans med tjejen
Nalle som far :)
Älskad av alla
Det var "några" dagar sen jag uppdaterade nu..
Som ni kanske har förstått har inte allt varit så bra här.
Jag önskar att jag kunde berätta för er nu att sagan om Nalle fick ett lyckligt slut men det går inte. Jag orkar inte berätta i detalj allt som hände för då bryter jag ihop i tårar. I stora drag iaf så..
Tassen blev bättre, svullnaden började gå ner och han blev lite piggare. Men en kväll när vi kom hem så mådde han inte alls bra. Han mage hade blivit större dagarna innan trots att han hade ätit dåligt, han andades konstigt, ungefär som att han flämtade med stängd mun.. Jag kände på hjärtat och det kändes som att det slog i takt med hans andning.. Väldigt konstigt, det ska det ju inte göra. Så vi ringde runt till olika veterinärer och kollade vad det kunde vara men alla bad oss att åka till Blå stjärnan. Så det var vad vi gjorde. På Blå stjärnan fick vi veta att svullnaden i magen berodde på att han hade en tumör på mjälten ca 1x3cm och ca 3cm djup. Det är mycket på en sån liten hund. Mjälten i sin tur hade så svullnat upp och täckte hela buken.
Han har länge haft ett litet blåsljud på hjärtat som veterinären har sagt att det är inte farligt, han kan leva ett långt liv med det utan att det ställer till problem men det kan även bli värre men dom har inte varit oroliga. På grund av tumören och mjälten och kanske till och med pga tassen så blev det för mycket för hjärtat och blåsljudet blev större. Jag hade känt rätt, hjärtat slog i takt med andningen. Detta gjorde att hjärtat inte orkade pumpa ut blodet som det skulle så det samlades i buken.
Veterinären (som var underbar. Hon förklarade så att vi förstod allt och tröstade samtidigt) berättade att dom kunde ta bort tumören, dom kunde få mjälten att minska, dom kunde ta bort blodsamlingen i buken och dom kunde lappa ihop hjärtat men hjärtat skulle inte hålla. Hans inre organ hade kollapsat. Dom kunde operera honom men det skulle bara ge honom 2-6 månader till. Troligen inte mer än 2 månader.
Under de timmarna vi var där så fick han smärtstillande och låg med nosen i en syrgasmask.
Vi blev tvugna att bestämma om vi skulle ta med honom hem eller kremera honom och isånna fall vad vi ville ha för urna. Sen kom sköterskan in och bad mig skriva under att dom fick lov att avliva honom.
Jag tog tag i pennan men kunde inte förmå mig att skriva under. Jag KAN INTE be någon döda min älskling.
Sköterskan lämnade oss ensamma.
Strax efter kollade Nalle upp, först på mig och sedan på min sambo och sen kände jag ett sista djupt andetag följt av ett normalt hjärtslag. David sprang och hämtade veterinären som kom och konstaterade att han var på väg att gå själv, vare sig jag ville hjälpa honom eller inte. Så hon struntade i att jag inte hade skrivit på papprena och gav honom de två sista sprutorna.
Stackars Nalle hade varit döende redan på vägen ner till Göteborg.
Ett par dagar senare åkte jag och min mor ner och hämtade honom. Min morbror hade gjort en liten kista till honom och nu ligger han under rhodedendronbusken utanför vårat sovrum.
Det är en otrolig tomhet efter honom och vi får bita oss i tungan flera gånger för att inte ropa på honom eller för att göra iordning mat till honom. Invanda rutiner som vi fick sluta med helt tvärt.
Känner mig lite fånig för att jag reagerar så starkt om en hund. Vissa anser att en hund är bara en hund och inget mer, men för mig var han så mycket mer..
Han har träffat så många människor och alla (vad jag vet) har älskat honom, till och med vissa som inte ens tycker om hundar har fallit för detta charmtroll.
Dagen efter vi varit på blå stjärnan (tror att det var dagen efter) så fick vi veta att en nära vän, en väldigt nära vän låg på sjukhuset.
Han har haft något konstigt i bröstet och läkarna har varit osäkra på vad det har varit. Det har pratats om en förstorad bräss, vatten i lungorna, tumör, inte tumör.. Men tillslut hade dom enats om att det är en tumör. Inte en liten oskyldig tumör, utan en elak jävel i storlek med en knytnäve! Dom säger ju att hjärtat är i storlek med ens knytnäve och vår vän har en tumör i den storleken.. Den sitter strax ovanför hjärtat, i närheten av lungan, intrasslad i vener (som jag har förstått det).
Han skulle in på sjukhuset för att ta en bioskopi av tumören när den började öka i storlek och vår vän svullnade upp från öronen neråt. Käckt.. Så dom fick ge honom en akut dos cellgift.
De senaste två veckorna har han legat nersövd i en respirator. I förra veckan fick han lunginflammation så dom kunde inte ge honom cellgiftet som han skulle haft. Nu har febern och svullnaden gått ner så dom hade tänkt väcka honom igår, ta bort respiratorn (han andas istort sett helt själv nu) och ge honom en dos cellgift, men självklart blev det komplikationer. Ett sånt rör som dom hade satt ner i ena lungan som hade med respiratorn att göra hade krånglat så dom var tvugna att operera ut det så det blev inget cellgift.
Suck.
Allt verkar dock stabilt nu.
Träffade hans mamma i måndags och hon berättade att läkarna inte verkar oroliga för tumören, utan för alla komplikationer som uppstår hela tiden. Det var då hon berättade att dom hade tänkt väcka honom och allt såg så ljust ut.
Den dagen tog jag nästan glädjeskutt för min vän i ena stunden och grät för min hund.
Så obetydlig min hund känns jämfört med min vän.. Eller, det känns som att jag ska tycka så.. Jag vet inte..
Läget med vår vän är så mycket allvarligare än vi, eller någon egentligen förstår.. eller vill förstå.
När dom först la in honom akut så var det nära att vi förlorade honom. Hans syster berättade att i ca 90 minuter hade vi varit så nära att förlora honom..
Det är nog över en månad sen jag sov riktigt bra.. Först var jag orolig för Nalles tass, sen när han var borta kom mardrömmarna, plus att jag vaknade ungefär varje timma hela nätterna.. Sen kom det med vår vän.. Sen något så löjligt som att jag vaknar varje morgon klockan fyra för att jag har solen i ansiktet för att vi inte har skaffat några persienner sen vi målade om sovrummet.. och precis när jag tror att min sömn håller på att bli bra så kommer mardrömmarna tillbaka..
Så om ni träffar mig någon dag och jag ser trött ut eller allmänt väck ut så vet ni varför..
Nu orkar jag snart inte mer.
Jag är glad att jag jobbar så att jag slipper mina tankar åtminstonde en liten stund på dagen för jag orkar inte med dom.
När jag är hemma (det gäller min sambo med) så hittar jag på massa saker att göra så jag får något annat att tänka på. Vi har t ex nya hyllor lite här och var.. Min sambo sliter med alltanen..
Jag tycker synd om vår väns familj och min sambo. Vännen och min sambo är så nära. Dom har växt upp tillsammans, det skiljer bara 1½ månad mellan dom, men ändå är dom födda på olika år.. Dom är så lika att alla (?) som träffar dom för första gången tror att dom är bröder, till och med jag. Dom har samma galna humor och underliga, underbara sätt.
Jag vet inte vad min sambo ska ta sig till utan sin "bror"..
Vi har tänkt åka upp till honom snart (han ligger på ett sjukhus i sthlm, långt bort ifrån familjen), men det ska passa med andra grejer med... Min sambo har många funderingar på vad man ska göra när vi är där uppe. Vad man kan göra för att pigga upp vår vän. Vi får se.
Ber om ursäkt för alla stavfel som kan ha uppstått :P
Malin: Hoppas att allt blir bra med Lilltass. Tänker på er.
Tessan: Tack :) Skönt att veta att någon förstår hur det är. Är inte säker på att alla gör det.
Emma: Tack för kramen. Kramar värmer alltid.
Ta hand om er.
Bjuder på några bilder på Nalle
Tillsammans med tjejen
Nalle som far :)
Älskad av alla
söndag 17 maj 2009
What to do
Vad ska man göra...
För er som inte har hört så har min hund problem med ena framtassen.
Det började med en svullnad under tassen för ca en månad sen och nu har hela benet blivit svullet. Han slickar på tassen och tycker att den är obehaglig. Han gnager bort päls och hostar. Han äter halvdåligt och ser trött ut och veterinären vet inte vad det är.
Suck.
För ca tre veckor sen gick jag till veterinären med honom och visade svullnaden på undersidan tassen. Hon trodde att han hade fått ett getingstick som hade blivit infekterat och gav honom antibiotika och kortison som skulle ta ner svullnaden. 11dagar senare, när kuren var slut, svullnade hela benet upp så jag gick till veterinären igen. Hon visste då inte vad det kunde vara så jag fick en remiss till Blå stjärnan i Göteborg (djursjukhuset). Hon sa att hon skulle faxa papprena med en gång och att jag skulle ringa ner dagen efter.
Sagt och gjort. Dagen efter hängde jag på telefonen och skulle få en tid men när jag kom fram så sa damen att dom skulle ringa mig (varför inte bara ge mig en tid när jag ändå pratade med dom??) under dagen. Så jag la på och väntade på att dom skulle ringa upp mig. Jag satt nästan på telefonen, rädd att jag skulle missa samtalet. Men det kom inget samtal. Dagen efter ringde jag upp dom igen och bad att få en tid eftersom dom inte hade ringt mig. Då sa damen att dom inte hade fått papprena från veterinären och att dom alltid ringer upp direkt när dom har fått dom. Dubbelsuck. Varför hade hon inte faxat dom!? Jag beskrev iaf hur det var med min hund och damen i telefonen sa att det lät ju inget bra alls (åfan!?) så det var nog bäst att jag kom in på en akuttid. Jahopp. Bara att packa in hunden i bilen och åka dom ca 12 milen.
Väl hos farbror doktorn så klämde han och kände och kom egentligen inte fram till så mycket när jag tänker efter... Det var mest spekulationer.
Han kom fram till att svullnaden i benet inte var på grund av något i benet utan att det kom från tassen. Så löste man problemet i tassen så skulle benet vara okej igen. Ok, alltid något.
Sen började han prata om att dom skulle röntga min hund och om dom hittade något så skulle han få stanna kvar över natten och så skulle dom operera honom dagen efter. "Vad känner du inför det?" ööh? Jo, det klart att dom får göra... Jag vill ju att min hund ska må bra. "Ja. Det kommer att gå på mellan 4000kr och 6000kr. Vad känner du för det?" gulp. Jag är arbetslös.. Det där är nästan hela min månadsinkomst... Sa jag såklart inte. "Han är min hund, självklart vill jag att han ska bli bra. Vi får väl lösa det."
Så vi pratade lite till och han rådfrågade en annan gubbe där som hade hand om operationerna och då kom det fram att det kanske inte alls vad aktuellt med en operation. Kunde dom inte kläckt ur sig det INNAN dom skrämde livet ur mig? Bara tanken på att lämna kvar min hund som var livrädd gjorde mig ledsen.
Men men. Röntgen bokades och röntgad blev han sedan fick vi sitta ensamma i rummet medans veterinärerna väntade på röntgenbilderna. Det kändes som att det tog så lång tid. Sen kom han in. Bilderna visade inget. Det var inget brutet och dom kunde inte se någon anledning till en infektion. Men, det betydde ändå inte att det inte var något där inne. Det kunde fortfarande vara en tagg eller dylikt. Så veterinären bestämde sig för att han skulle ta ett celltest, ifall det kunde visa om det var en infektion eller kanske till och med en tumör. Jag hatar ordet 'tumör'.
Så upp med den stackars vovven på britsen igen. Han hade skakat hela tiden från det att han hoppade in i bilen och synen av nålar fick honom inte att må bättre.
Veterinären förklarade att för att få ett cellprov så behövde han sticka flera gånger med en liten nål i svullnaden och att jag behövde hålla fast nosen på hunden så att han inte skulle hugga. Ohboy.... Tur att min hund är liten.
Första omgången med stickningar gav inga celler så han var tvungen att sticka igen. Jag kände hur hundens hjärta bulltade snabbare och snabbare.
Andra gången började det blöda väldigt mycket så då fick han verkligen inga celler. Då blev veterinären lite konfunderad. Så mycket SKA det inte kunna blöda där. För det skulle lugna mig??
Tredje gången (ooja det blev en tredje gång. Stackars vovven) gillt. Nu trodde (TRODDE!?!?) veterinären att han hade fått några celler. Men han var inte säker. "Ring på tisdag och avlägg lägesrapport så får du reda på om cellprovet visade något. Om det kanske bara var en ilsken infektion eller om det är en tumör."
Det var det. Ca två timmar senare med ett stort rött bandage om nåldynetassen och en jobbig tratt lämnade vi veterinären och trodde att nu skulle vi äntligen få åka hem. Yeah right! Iiiiiinte så bråttom. När vi kom ut i väntrummet blev vi påminda om den stora fina skylten som sa: "Kontat eller kortbetalning här efter varje avslutat besök". Underbart.
"Det bli 2700kr, tack" Ursäkta vad sa tant??? Nej nej, det är omöjligt, det har jag inte på kontot. Jag har 1400kr kvar att leva på resten av månaden. "Jahapp, då tar vi det till att börja med sen får du ringa någon och be dom föra över pengar." Men det går inte, kan ni inte skicka en faktura??? "Nä, vi gör inte det här. Du får ringa någon." Så en halvtimma senare efter att ha blivit nekad avbetalning eftersom jag är just arbetslös och samtal till diverse folk som inte kunde föra över pengar eftersom dom var på sina jobb... Så var dom snälla och fixade en faktura till mig. Hade det varit så svårt att göra det 30 minuter tidigare så jag hade sluppit känna mig så uttittad?
Hela tiden som jag stod där och funderade febrilt på hur jag skulle lösa det så hörde jag folk som pratade runt mig. Dom pratade om min hund. Barn som frågade sina mammor varför hunden hade bandage och en tratt. Andra som sa hur söt dom tyckte att han var. När jag pratade i mobilen stod det folk som ville fråga om min hund, ålder, vilka blandningar han var.. Men jag hörde inte ens hälften av det. Jag hade inte tid. Jag hann knappt med att reagera på att min hund satt och morrade på en irlänsk varghund (som dess matte inte hade vett nog att flytta på). Jag kände att min hund kröp ihop mer och mer bakom mina ben och min panik som växte. Jag ville bara skrika. Inte ens paniken hade jag tid att fundera över, det insåg jag först senare på vägen hem att den känslan jag hade känt där faktiskt var panik.
När jag nästan två timmar senare körde den sista sträckan hem och pratade med min ene bror i mobilen efter att ha köpt medicin till vovven och lite mat till oss kände jag hur allt bara rann av mig. Jag var utmattad. Det var nio timmar sedan jag stod upp och åtta timmar sedan jag hade fått i mig en liten macka. Inte undra på att jag var trött efter en sån lång, näringsfattig och känslofylld dag. Men inte fan skulle jag få äta än. Fyra timmar senare fick jag i mig mat. Sen somnade jag och yttligare två timmar senare somnade jag. Fysiskt och psykiskt slut.
Jag skulle gärna skriva nu att allt är bra, att hunden är på bättringsvägen och kommer att bli helt frisk meen va fan, "life's a bitch".
Medicinen som han får verkar inte hjälpa. Tvärtom, tassen verkar bli större, han gnager bort päls på tassen, hostar utan att få upp något och han ser tröttare och tröttare ut för var dag. Och som en bonus äter han lite dåligt. Jippiefreakingkajjeij!
Life really is a bitch.
Nu vet jag inte vad jag ska göra längre.
Jag önskar att det var tisdag så att jag kan få prata med veterinären. Jag har så många frågor till honom. Men samtidigt är jag så rädd för vad han kommer att säga. Jag vet inte om jag är mest rädd för att han ska säga att det är en tumör eller för att han ska säga att han inte vet vad det är. Eller beror min rädsla på att jag inte vet hur jag ska göra ekonomiskt? Just nu har jag verkligen inte råd att åka ner på ett återbesök så att dom kan ta fler prover, eller kanske till och med ett nytt cellprov. Jag har inte råd med en operation. Men att säga att dom får avliva honom för att vi inte har några pengar är inte acceptabelt.
Så jag vet inte vad jag ska göra.
Min lille älskling blir 12år till sommaren. Han har haft 12 bra år. Men jag är inte redo att säga dom orden.
Jag är mycket väl medveten om hans ålder. Småhundar kan bli upp till ca 15år och jag är medveten om att han börjar närma sig den åldern så tanken på avlivning har funnits där. Jag trodde bara inte att det kanske var så här nära.
Jag har alltid blivit arg på min mamma när hon har tagit det beslutet som våra djur. Skrikit åt henne och frågat henne vem fan hon tror att hon är som kan ta ett sånt beslut. Ta ett beslut att avsluta någon annans liv. Hon har gråtit och sagt att det var för djurets bästa.
Jag har aldrig behövt ta det beslutet. Dom katterna jag har haft hat blivit påkörda vid ung ålder.
När jag tog över hunden från min bror så tänkte jag aldrig på att jag skulle behöva ta det beslutet eftsom jag skulle bara ta hand om honom tillfälligt tills min bror kom hem från USA. Men när han kom hem så hade han bestämt att han skulle tillbaka så det var lika bra att jag behöll hunden. Han fick hunden som valp, min bror var 13år och det var HANS hund. Han fick välja den och han älskade den så mycket. Så jag såg att han inte var glad att behöva lämna bort hunden, han har aldrig sagt något men hans ögon sa så mycket den dagen han kom och lämnade honom.
Nu går han här, vår lille älskling. Han är så glad och så go. Men så kommer han och visar upp sin tass och ber oss att häjlpa honom och jag har ingen aning om vad jag ska göra..
Jag hoppas verkligen på bra nyheter på tisdag.
Han är inte så stor men oj så underbar han är :)
För er som inte har hört så har min hund problem med ena framtassen.
Det började med en svullnad under tassen för ca en månad sen och nu har hela benet blivit svullet. Han slickar på tassen och tycker att den är obehaglig. Han gnager bort päls och hostar. Han äter halvdåligt och ser trött ut och veterinären vet inte vad det är.
Suck.
För ca tre veckor sen gick jag till veterinären med honom och visade svullnaden på undersidan tassen. Hon trodde att han hade fått ett getingstick som hade blivit infekterat och gav honom antibiotika och kortison som skulle ta ner svullnaden. 11dagar senare, när kuren var slut, svullnade hela benet upp så jag gick till veterinären igen. Hon visste då inte vad det kunde vara så jag fick en remiss till Blå stjärnan i Göteborg (djursjukhuset). Hon sa att hon skulle faxa papprena med en gång och att jag skulle ringa ner dagen efter.
Sagt och gjort. Dagen efter hängde jag på telefonen och skulle få en tid men när jag kom fram så sa damen att dom skulle ringa mig (varför inte bara ge mig en tid när jag ändå pratade med dom??) under dagen. Så jag la på och väntade på att dom skulle ringa upp mig. Jag satt nästan på telefonen, rädd att jag skulle missa samtalet. Men det kom inget samtal. Dagen efter ringde jag upp dom igen och bad att få en tid eftersom dom inte hade ringt mig. Då sa damen att dom inte hade fått papprena från veterinären och att dom alltid ringer upp direkt när dom har fått dom. Dubbelsuck. Varför hade hon inte faxat dom!? Jag beskrev iaf hur det var med min hund och damen i telefonen sa att det lät ju inget bra alls (åfan!?) så det var nog bäst att jag kom in på en akuttid. Jahopp. Bara att packa in hunden i bilen och åka dom ca 12 milen.
Väl hos farbror doktorn så klämde han och kände och kom egentligen inte fram till så mycket när jag tänker efter... Det var mest spekulationer.
Han kom fram till att svullnaden i benet inte var på grund av något i benet utan att det kom från tassen. Så löste man problemet i tassen så skulle benet vara okej igen. Ok, alltid något.
Sen började han prata om att dom skulle röntga min hund och om dom hittade något så skulle han få stanna kvar över natten och så skulle dom operera honom dagen efter. "Vad känner du inför det?" ööh? Jo, det klart att dom får göra... Jag vill ju att min hund ska må bra. "Ja. Det kommer att gå på mellan 4000kr och 6000kr. Vad känner du för det?" gulp. Jag är arbetslös.. Det där är nästan hela min månadsinkomst... Sa jag såklart inte. "Han är min hund, självklart vill jag att han ska bli bra. Vi får väl lösa det."
Så vi pratade lite till och han rådfrågade en annan gubbe där som hade hand om operationerna och då kom det fram att det kanske inte alls vad aktuellt med en operation. Kunde dom inte kläckt ur sig det INNAN dom skrämde livet ur mig? Bara tanken på att lämna kvar min hund som var livrädd gjorde mig ledsen.
Men men. Röntgen bokades och röntgad blev han sedan fick vi sitta ensamma i rummet medans veterinärerna väntade på röntgenbilderna. Det kändes som att det tog så lång tid. Sen kom han in. Bilderna visade inget. Det var inget brutet och dom kunde inte se någon anledning till en infektion. Men, det betydde ändå inte att det inte var något där inne. Det kunde fortfarande vara en tagg eller dylikt. Så veterinären bestämde sig för att han skulle ta ett celltest, ifall det kunde visa om det var en infektion eller kanske till och med en tumör. Jag hatar ordet 'tumör'.
Så upp med den stackars vovven på britsen igen. Han hade skakat hela tiden från det att han hoppade in i bilen och synen av nålar fick honom inte att må bättre.
Veterinären förklarade att för att få ett cellprov så behövde han sticka flera gånger med en liten nål i svullnaden och att jag behövde hålla fast nosen på hunden så att han inte skulle hugga. Ohboy.... Tur att min hund är liten.
Första omgången med stickningar gav inga celler så han var tvungen att sticka igen. Jag kände hur hundens hjärta bulltade snabbare och snabbare.
Andra gången började det blöda väldigt mycket så då fick han verkligen inga celler. Då blev veterinären lite konfunderad. Så mycket SKA det inte kunna blöda där. För det skulle lugna mig??
Tredje gången (ooja det blev en tredje gång. Stackars vovven) gillt. Nu trodde (TRODDE!?!?) veterinären att han hade fått några celler. Men han var inte säker. "Ring på tisdag och avlägg lägesrapport så får du reda på om cellprovet visade något. Om det kanske bara var en ilsken infektion eller om det är en tumör."
Det var det. Ca två timmar senare med ett stort rött bandage om nåldynetassen och en jobbig tratt lämnade vi veterinären och trodde att nu skulle vi äntligen få åka hem. Yeah right! Iiiiiinte så bråttom. När vi kom ut i väntrummet blev vi påminda om den stora fina skylten som sa: "Kontat eller kortbetalning här efter varje avslutat besök". Underbart.
"Det bli 2700kr, tack" Ursäkta vad sa tant??? Nej nej, det är omöjligt, det har jag inte på kontot. Jag har 1400kr kvar att leva på resten av månaden. "Jahapp, då tar vi det till att börja med sen får du ringa någon och be dom föra över pengar." Men det går inte, kan ni inte skicka en faktura??? "Nä, vi gör inte det här. Du får ringa någon." Så en halvtimma senare efter att ha blivit nekad avbetalning eftersom jag är just arbetslös och samtal till diverse folk som inte kunde föra över pengar eftersom dom var på sina jobb... Så var dom snälla och fixade en faktura till mig. Hade det varit så svårt att göra det 30 minuter tidigare så jag hade sluppit känna mig så uttittad?
Hela tiden som jag stod där och funderade febrilt på hur jag skulle lösa det så hörde jag folk som pratade runt mig. Dom pratade om min hund. Barn som frågade sina mammor varför hunden hade bandage och en tratt. Andra som sa hur söt dom tyckte att han var. När jag pratade i mobilen stod det folk som ville fråga om min hund, ålder, vilka blandningar han var.. Men jag hörde inte ens hälften av det. Jag hade inte tid. Jag hann knappt med att reagera på att min hund satt och morrade på en irlänsk varghund (som dess matte inte hade vett nog att flytta på). Jag kände att min hund kröp ihop mer och mer bakom mina ben och min panik som växte. Jag ville bara skrika. Inte ens paniken hade jag tid att fundera över, det insåg jag först senare på vägen hem att den känslan jag hade känt där faktiskt var panik.
När jag nästan två timmar senare körde den sista sträckan hem och pratade med min ene bror i mobilen efter att ha köpt medicin till vovven och lite mat till oss kände jag hur allt bara rann av mig. Jag var utmattad. Det var nio timmar sedan jag stod upp och åtta timmar sedan jag hade fått i mig en liten macka. Inte undra på att jag var trött efter en sån lång, näringsfattig och känslofylld dag. Men inte fan skulle jag få äta än. Fyra timmar senare fick jag i mig mat. Sen somnade jag och yttligare två timmar senare somnade jag. Fysiskt och psykiskt slut.
Jag skulle gärna skriva nu att allt är bra, att hunden är på bättringsvägen och kommer att bli helt frisk meen va fan, "life's a bitch".
Medicinen som han får verkar inte hjälpa. Tvärtom, tassen verkar bli större, han gnager bort päls på tassen, hostar utan att få upp något och han ser tröttare och tröttare ut för var dag. Och som en bonus äter han lite dåligt. Jippiefreakingkajjeij!
Life really is a bitch.
Nu vet jag inte vad jag ska göra längre.
Jag önskar att det var tisdag så att jag kan få prata med veterinären. Jag har så många frågor till honom. Men samtidigt är jag så rädd för vad han kommer att säga. Jag vet inte om jag är mest rädd för att han ska säga att det är en tumör eller för att han ska säga att han inte vet vad det är. Eller beror min rädsla på att jag inte vet hur jag ska göra ekonomiskt? Just nu har jag verkligen inte råd att åka ner på ett återbesök så att dom kan ta fler prover, eller kanske till och med ett nytt cellprov. Jag har inte råd med en operation. Men att säga att dom får avliva honom för att vi inte har några pengar är inte acceptabelt.
Så jag vet inte vad jag ska göra.
Min lille älskling blir 12år till sommaren. Han har haft 12 bra år. Men jag är inte redo att säga dom orden.
Jag är mycket väl medveten om hans ålder. Småhundar kan bli upp till ca 15år och jag är medveten om att han börjar närma sig den åldern så tanken på avlivning har funnits där. Jag trodde bara inte att det kanske var så här nära.
Jag har alltid blivit arg på min mamma när hon har tagit det beslutet som våra djur. Skrikit åt henne och frågat henne vem fan hon tror att hon är som kan ta ett sånt beslut. Ta ett beslut att avsluta någon annans liv. Hon har gråtit och sagt att det var för djurets bästa.
Jag har aldrig behövt ta det beslutet. Dom katterna jag har haft hat blivit påkörda vid ung ålder.
När jag tog över hunden från min bror så tänkte jag aldrig på att jag skulle behöva ta det beslutet eftsom jag skulle bara ta hand om honom tillfälligt tills min bror kom hem från USA. Men när han kom hem så hade han bestämt att han skulle tillbaka så det var lika bra att jag behöll hunden. Han fick hunden som valp, min bror var 13år och det var HANS hund. Han fick välja den och han älskade den så mycket. Så jag såg att han inte var glad att behöva lämna bort hunden, han har aldrig sagt något men hans ögon sa så mycket den dagen han kom och lämnade honom.
Nu går han här, vår lille älskling. Han är så glad och så go. Men så kommer han och visar upp sin tass och ber oss att häjlpa honom och jag har ingen aning om vad jag ska göra..
Jag hoppas verkligen på bra nyheter på tisdag.
Han är inte så stor men oj så underbar han är :)
onsdag 25 mars 2009
De mina
Vi är inte snyggast, vi har inte bäst stil men vi är en familj. Min underbara familj :)
Kortet är taget på min brors (han i kostymen) 30års kalas och är ett i en serie som jag tänkte scrappa. Ni ska få se :D
torsdag 10 april 2008
Galen natt..
En helt tokig natt... Inte mycket jag har fått sovit egentligen.
Hunden har väckt mig tre gånger när han har skällt på katten. Jäkla hund! Ena gången flög David (sambon) upp och trodde att han hade hört knaster/knak som från en spindel som blev uppäten...
Sen hade ju jag svårt att somna om, för ska man höra sånt från en spindel så får den ju vara hyffsat stor.. och jag HATAR spindlar.
En stund senare flög David upp igen. Sen låg han och stirrade och vände och vridde på kudden... Så frågade jag vad det var då sa han att han skulle kolla om det fanns någon drickskyllt på/i kudden... Idag hade han såklart inget minne av det.
Haha. Helt snurrigt. Fast samtidigt lite komiskt.
Idag fyller "morfar" (det kallar vi honom iofs aldrig... Han är mormors man.) 80år. Tänkte köpa en blomma av något slag sen och åka upp till dom.
80år och hyffsat pigg... Eller pigg är han ju, det enda som är är att han har lite problem med hörseln. Helt otroligt. Han är ute och grejar med ved och panna och trädgård och allt som hör till en villa. Han och mormor har ett hus som dom sköter minst lika bra (om inte bättre :P) som jag gör.. Hurtbullar! :)
Till hösten fyller mormor också 80år. Hon är lika pigg hon. Hennes syn blir bättre och bättre (!), hörseln är det inget större fel på... Hur pigg som helst :) Dom verkar inte mycket äldre än 70...
Ikväll kommer det ett par som ska kolla på våra "kontormöbler". Det är ett stort skrivbord, en liten extraskiva till det med dokumentsamlare i, och så är det öhm... en slags bokhylla som man kan dela i två..
Det här kan bli lite knivigt... :P
Skrivbordet har jag nu som pysselbord..., underdelen av bokhyllan har jag samlat massa skräp i och ovanpå står laminator och en skärmaskin, och överdelen har vi som dvdhylla i vardagsrummet... Det blir mycket möbler som försvinner... :P
Men det är ju med en förhoppning om att det ska komma nya. Någon gång i sommar. Kanske.
Får la se hur jag ska lösa det så länge :P
Just det ja. Jag gjorde ju en LO igår som ni kan få kika på :)
Min lille sötnos :)
Ha en bra dag gott folk.
Hunden har väckt mig tre gånger när han har skällt på katten. Jäkla hund! Ena gången flög David (sambon) upp och trodde att han hade hört knaster/knak som från en spindel som blev uppäten...
Sen hade ju jag svårt att somna om, för ska man höra sånt från en spindel så får den ju vara hyffsat stor.. och jag HATAR spindlar.
En stund senare flög David upp igen. Sen låg han och stirrade och vände och vridde på kudden... Så frågade jag vad det var då sa han att han skulle kolla om det fanns någon drickskyllt på/i kudden... Idag hade han såklart inget minne av det.
Haha. Helt snurrigt. Fast samtidigt lite komiskt.
Idag fyller "morfar" (det kallar vi honom iofs aldrig... Han är mormors man.) 80år. Tänkte köpa en blomma av något slag sen och åka upp till dom.
80år och hyffsat pigg... Eller pigg är han ju, det enda som är är att han har lite problem med hörseln. Helt otroligt. Han är ute och grejar med ved och panna och trädgård och allt som hör till en villa. Han och mormor har ett hus som dom sköter minst lika bra (om inte bättre :P) som jag gör.. Hurtbullar! :)
Till hösten fyller mormor också 80år. Hon är lika pigg hon. Hennes syn blir bättre och bättre (!), hörseln är det inget större fel på... Hur pigg som helst :) Dom verkar inte mycket äldre än 70...
Ikväll kommer det ett par som ska kolla på våra "kontormöbler". Det är ett stort skrivbord, en liten extraskiva till det med dokumentsamlare i, och så är det öhm... en slags bokhylla som man kan dela i två..
Det här kan bli lite knivigt... :P
Skrivbordet har jag nu som pysselbord..., underdelen av bokhyllan har jag samlat massa skräp i och ovanpå står laminator och en skärmaskin, och överdelen har vi som dvdhylla i vardagsrummet... Det blir mycket möbler som försvinner... :P
Men det är ju med en förhoppning om att det ska komma nya. Någon gång i sommar. Kanske.
Får la se hur jag ska lösa det så länge :P
Just det ja. Jag gjorde ju en LO igår som ni kan få kika på :)
Min lille sötnos :)
Ha en bra dag gott folk.
lördag 15 mars 2008
Barndomshem
Kikade runt lite på hemnet precis, bara för skojs skull. Alltid kul att titta på hus.
Jag har vetat ett tag att min bror (den äldste) ska sälja sitt hus, mitt barndomshem, men jag har inte.. vant mig vid det än.
Idag hittade jag annonsen på hemnet.
http://hemnet.se/beskrivning/hemnet/123988 för den som vill titta.
Det stora rummet på nedervåningen med sängen i har vi haft som finrum. Där har vi haft våra stora kalas, studenter, konfirmationer, jular... i öppningen mellan det rummet och "allrummet" har vi alltid haft julgranen.. Innanför allrummet, det som nu kallas kontor... det var min äldste brors sovrum.
På övervåningen... det första rummet som dom visar var min yngste brors sovrum.. men det har ändrat sigen del sen han bodde i det... :P När han hade det så var det fyllt med bildelar, allt möjligt, det som han var mest rädd om.
Nästa rum som visas... var mitt rum... lillflickan fick det största.. :P
Det är ett litet blått rum innanför med utgång till balkongen, det var mitt första rum. På den tiden hade mor o far det rummet utanför (det med tv'n). Men sen sparkade mor ut far och sen åkte mor in i ett annat rum och jag hade då det största rummet i huset.
Det är ett rum som dom inte visar... det var min mellersta brors rum och senare min mors rum.
Så många minnen...
Och nu ska någon annan få minnen där.. Jag vill inte det, det är mitt hus, mina minnen!
Jag skulle jättegärna vilja köpa det, men det går inte. Finns inte en chans att jag kan få tag på 1 200 000 kr.
Min familj verkar inte förstå att jag har så svårt att släppa det. Dom har flyttat ut när dom kände att det var dags fördom att göra det. Så var det väl kanske inte riktigt för mig..
Min mellersta bror flyttade för han ville hemifrån, min mor sålde huset för hon orkade inte ha kvar det, min äldste bror köpte det, min yngste bror fick bo kvar och sa att om han skulle bo där så fick inte jag bo där. Så jag fick välja mellan att hyra hela övervåningen eller att flytta. Arbetslös som jag var så fick jag flytta.
Senare flyttade min yngste bror och nu har min äldste bror tröttnat så nu flyttar han med.
Jag har sagt i flera år att jag jättegärna skulle vilja ha det huset. Vi skämtade om det när alla bodde hemma, vem som skulle ta över huset när mamma tröttnade på det och jag sa redan då att jag skulle vilja ha det, men dom trodde att jag bara skämtade eftersom jag var minstingen och det var ju självklart att någon av de två äldsta skulle ha det.
När jag nu sa det igen att jag skulle vilja ha det det så trodde dom fortfarande att jag skojade, men undrade varför jag inte hade sagt det tidigare..
Jag har länge haft så många idéer för det huset. Hur man skulle kunna renovera det, hur man skulle kunna inreda det... Så många.
Min bror tänkte renovera det och det visade sig att han hade visst lyssnat lite på mina idéer (kanske utan att ha tänkt på det) för våra ideér var ganska lika. Men nu när fabriken kommer allt närmre inpå och hans nya tjej vill att dom ska köpa en gård tillsammans blev det inget med renoveringen.
Jag har vetat ett tag att min bror (den äldste) ska sälja sitt hus, mitt barndomshem, men jag har inte.. vant mig vid det än.
Idag hittade jag annonsen på hemnet.
http://hemnet.se/beskrivning/hemnet/123988 för den som vill titta.
Det stora rummet på nedervåningen med sängen i har vi haft som finrum. Där har vi haft våra stora kalas, studenter, konfirmationer, jular... i öppningen mellan det rummet och "allrummet" har vi alltid haft julgranen.. Innanför allrummet, det som nu kallas kontor... det var min äldste brors sovrum.
På övervåningen... det första rummet som dom visar var min yngste brors sovrum.. men det har ändrat sigen del sen han bodde i det... :P När han hade det så var det fyllt med bildelar, allt möjligt, det som han var mest rädd om.
Nästa rum som visas... var mitt rum... lillflickan fick det största.. :P
Det är ett litet blått rum innanför med utgång till balkongen, det var mitt första rum. På den tiden hade mor o far det rummet utanför (det med tv'n). Men sen sparkade mor ut far och sen åkte mor in i ett annat rum och jag hade då det största rummet i huset.
Det är ett rum som dom inte visar... det var min mellersta brors rum och senare min mors rum.
Så många minnen...
Och nu ska någon annan få minnen där.. Jag vill inte det, det är mitt hus, mina minnen!
Jag skulle jättegärna vilja köpa det, men det går inte. Finns inte en chans att jag kan få tag på 1 200 000 kr.
Min familj verkar inte förstå att jag har så svårt att släppa det. Dom har flyttat ut när dom kände att det var dags fördom att göra det. Så var det väl kanske inte riktigt för mig..
Min mellersta bror flyttade för han ville hemifrån, min mor sålde huset för hon orkade inte ha kvar det, min äldste bror köpte det, min yngste bror fick bo kvar och sa att om han skulle bo där så fick inte jag bo där. Så jag fick välja mellan att hyra hela övervåningen eller att flytta. Arbetslös som jag var så fick jag flytta.
Senare flyttade min yngste bror och nu har min äldste bror tröttnat så nu flyttar han med.
Jag har sagt i flera år att jag jättegärna skulle vilja ha det huset. Vi skämtade om det när alla bodde hemma, vem som skulle ta över huset när mamma tröttnade på det och jag sa redan då att jag skulle vilja ha det, men dom trodde att jag bara skämtade eftersom jag var minstingen och det var ju självklart att någon av de två äldsta skulle ha det.
När jag nu sa det igen att jag skulle vilja ha det det så trodde dom fortfarande att jag skojade, men undrade varför jag inte hade sagt det tidigare..
Jag har länge haft så många idéer för det huset. Hur man skulle kunna renovera det, hur man skulle kunna inreda det... Så många.
Min bror tänkte renovera det och det visade sig att han hade visst lyssnat lite på mina idéer (kanske utan att ha tänkt på det) för våra ideér var ganska lika. Men nu när fabriken kommer allt närmre inpå och hans nya tjej vill att dom ska köpa en gård tillsammans blev det inget med renoveringen.
fredag 22 februari 2008
Barnsligt värre..
Jag har insett... eller, jag insåg för ett tag sedan, att vi är alla barn.
Stora som små..
Man förväntas nästan sluta vara barn efter man har fyllt... 20år kanske... Har man tagit studenten så ska man bli vuxen och skaffa jobb och flytta hemifrån och allt det där.
Men det kvittar hur gammal man blir eller vad som händer, man är ändå alltid ett barn. Ett .... vuxet barn.
Jag är 22år... Jag tog studenten för fyra år sedan, jag har villa, sambo, vovve, en pisse och kombi. Det enda som saknas för att jag ska kunna kalla mig helt vuxen är ett jobb och barn. DÅ är man helt vuxen.
Fast, det kvittar ändå lite... för är man över 20år så klassas man som vuxen. I samhällets ögon är man vuxen. Man ska kunna ta hand om sig själv och vara självständig. Men som jag ser det är vi alla bara barn.
Jag är lika barnslig som min sambos systerson. Som båda faktiskt... den äldste är snart 3år och den yngste är ca sex månader.
Men åldern spelar ingen roll.
Jag tycker om att känna tryggheten i min mammas famn.
Jag tycker om att få se hennes leende när hon stoppar om mig när jag är sjuk, eller kommer med glass, inte för att det hjälper så mycket, utan för att hon vet att det får mig att må bättre.
Precis som min sambos systerson känner det.
Jag tycker om att leka. Fick jag och ingen brydde sig så skulle jag också vilja springa omkring naken utomhus på varma sommardagar.
Vi är alla barn.
Elias (den äldste systersonen) är ju ett äkta barn, i samhällets ögon, men jag är också ett barn. Jag är min mors dotter. Jag är ett barn... men med mera ansvar. Min mor i hennes tur är också ett barn, hon är min mormors dotter. Men med mera ansvar. Och så fortsätter det.
Vi har alla varit barn någon gång. Vi fortsätter att vara barn, för det är det första vi lär oss. Men vi växer, våra kroppar växer, vårt intellekt växer, vårt ansvar växer.. Men vi fortsätter att vara barn.
Vi kan titta på de äldre och tycka att de är vuxna, helt klart. Men om man ser lite djupare, bortom fasaden, in i deras hjärtan och tankar.. så kan man fortfarande se ett barn.
Min mamma är jämngammal med mig.
Min mormor är jämngammal med mig.
Det enda som visar något annat är deras kroppar och deras upplevelser. Men i hjärta och i sinne... så är vi inte mycket äldre än Elias. Någon av oss.
Stora som små..
Man förväntas nästan sluta vara barn efter man har fyllt... 20år kanske... Har man tagit studenten så ska man bli vuxen och skaffa jobb och flytta hemifrån och allt det där.
Men det kvittar hur gammal man blir eller vad som händer, man är ändå alltid ett barn. Ett .... vuxet barn.
Jag är 22år... Jag tog studenten för fyra år sedan, jag har villa, sambo, vovve, en pisse och kombi. Det enda som saknas för att jag ska kunna kalla mig helt vuxen är ett jobb och barn. DÅ är man helt vuxen.
Fast, det kvittar ändå lite... för är man över 20år så klassas man som vuxen. I samhällets ögon är man vuxen. Man ska kunna ta hand om sig själv och vara självständig. Men som jag ser det är vi alla bara barn.
Jag är lika barnslig som min sambos systerson. Som båda faktiskt... den äldste är snart 3år och den yngste är ca sex månader.
Men åldern spelar ingen roll.
Jag tycker om att känna tryggheten i min mammas famn.
Jag tycker om att få se hennes leende när hon stoppar om mig när jag är sjuk, eller kommer med glass, inte för att det hjälper så mycket, utan för att hon vet att det får mig att må bättre.
Precis som min sambos systerson känner det.
Jag tycker om att leka. Fick jag och ingen brydde sig så skulle jag också vilja springa omkring naken utomhus på varma sommardagar.
Vi är alla barn.
Elias (den äldste systersonen) är ju ett äkta barn, i samhällets ögon, men jag är också ett barn. Jag är min mors dotter. Jag är ett barn... men med mera ansvar. Min mor i hennes tur är också ett barn, hon är min mormors dotter. Men med mera ansvar. Och så fortsätter det.
Vi har alla varit barn någon gång. Vi fortsätter att vara barn, för det är det första vi lär oss. Men vi växer, våra kroppar växer, vårt intellekt växer, vårt ansvar växer.. Men vi fortsätter att vara barn.
Vi kan titta på de äldre och tycka att de är vuxna, helt klart. Men om man ser lite djupare, bortom fasaden, in i deras hjärtan och tankar.. så kan man fortfarande se ett barn.
Min mamma är jämngammal med mig.
Min mormor är jämngammal med mig.
Det enda som visar något annat är deras kroppar och deras upplevelser. Men i hjärta och i sinne... så är vi inte mycket äldre än Elias. Någon av oss.
fredag 15 februari 2008
Dramatik på morgonkvisten
Skulle köra mormor och hennes gubbe Einar till bussen i Uddevalla imorse, dom skulle till Stockholm.
Precis efter Munkedal (2/3 av vägen till ua ungefär) så började bilen låta konstigt och den gick konstigt och det blev bara värre o värre. Så jag fick stanna där, i vägkanten i morgonrushen, och jag och Einar flög ut och kollade. Jajjemen! Då hade vi fått punktering. Det rök och hade sig om däcket :P
Sånt händer bara när man har bråttom och har en tid att passa...
Så jag fick ringt David (min sambo) så han skulle komma. Han hade precis åkt hemifrån, på väg mot Uddevalla. Sen fick jag ringt busschaffören och han lovade att vänta på oss.
Så, mitt i mörkret (... kan man skriva så? :P) fick vi fram en löjligt liten domkraft och började hissa upp bilen så gott vi kunde. Einar som är gammal och jag som aldrig har grejat med bilar (konstigt när jag har två bröder som ALLTID pillar med bilar..).
Jag hade ingen aning om hur man gör med en sån! :P
Men som tur var kom David och hans pappa snart.
Dom flög ur bilen, J-O med fälgkorsgrejen i högsta hugg och David efter. Haha så här i efterhand såg det fruktansvärt komiskt ut..
Dom skyndade sig fram till vår bil, dom visste ju att bussen snart skulle gå. Ner på knä och började skruva. En på domkraften och en på muttrarna på hjulet. Fort gick det, hej och hå.
Av med däcket och på det reserven och dom hade knappt hunnit sätta på det före dom började igen.. En skruvade på domkraften och en på muttrarna på hjulet.
Det var helt underbart att se.
Så fort det gick!
Känner man far och son Radevik så vet man att det brukar inte gå så fort.. med något! :P Allt brukar jämt krångla för dem. Så det här var helt otroligt.
Ett par minuter senare vinkade J-O ut oss i trafiken igen och vi skyndade oss till bussen. Skyndade och skyndade... det går bara att köra i 80 med ett sånt däck :P
När vi kom fram till bussen så var vi bara fem minuter försenade... Tur att vi var ute i god tid!
När vi steg ur bilen så stod busschafören bara och log mot oss och då fick jag se att det var ju en vän till mamma!
Ibland har man tur. Han var en ängel som väntade. Tuuuuusen tack!
Sen kom jag och tänka på det... så ....upphetsade(?) mormor och Einar blev över punkteringen... Själv tyckte jag att det var skitskoj! (iaf när jag visste att dom skulle komma med bussen), men dom var verkligen oroliga och tyckte att det var jätteotrevligt... Dom är ju ändå 80år i år... Dom får tänka på hjärtat.. Då blev jag lite rädd.
Men slutet väl, allt väl.
Tur att man har en sån otrolig, underbar och härligt händig man! :D *stolt som en tupp*
Snacka om snabb vägassistans! :P
Mormor och Einar hade väntat och längtat efter denna resan så länge. Dom hade pratat på den massor i höstas och tyckte att det skulle vara såååå skoj att få åka till Stockholm och gå på denna showen, nej, inte punkteringsshowen :P Men en med någon komiker. Så vi la ihop allihopa och gav dom det i julklapp, tillsammans med en helg på hotell. Einar blev så glad så han visste inte vad han skulle ta sig till eller vart han skulle ta vägen. Han fick inga ord. Det var så rörande att se :) Det var ren uppskattning.
Så när jag fick se punkteringen.. Jag tänkte på att vi var så nära Uddevalla, bara motorvägen kvar... Jag tyckte så synd om dom skulle missa detta..
Men tack vare David och J-O så är dom nu på väg till Stockholm.
Mormor ringde vid tolv och så hade dom ätit i... Arboga? ja.. något på A iaf.. och dom var på väg :)
Helt underbar morgon!
Haha
Och så övertrött jag har varit...
Så nu kan ni prata med mig, jag är på ett helt underbart glatt humör!
Plus att solen skiner med... Synd bara att det är kallt... Men sitter man inne och pysslar märker man inte det! ;)
Precis efter Munkedal (2/3 av vägen till ua ungefär) så började bilen låta konstigt och den gick konstigt och det blev bara värre o värre. Så jag fick stanna där, i vägkanten i morgonrushen, och jag och Einar flög ut och kollade. Jajjemen! Då hade vi fått punktering. Det rök och hade sig om däcket :P
Sånt händer bara när man har bråttom och har en tid att passa...
Så jag fick ringt David (min sambo) så han skulle komma. Han hade precis åkt hemifrån, på väg mot Uddevalla. Sen fick jag ringt busschaffören och han lovade att vänta på oss.
Så, mitt i mörkret (... kan man skriva så? :P) fick vi fram en löjligt liten domkraft och började hissa upp bilen så gott vi kunde. Einar som är gammal och jag som aldrig har grejat med bilar (konstigt när jag har två bröder som ALLTID pillar med bilar..).
Jag hade ingen aning om hur man gör med en sån! :P
Men som tur var kom David och hans pappa snart.
Dom flög ur bilen, J-O med fälgkorsgrejen i högsta hugg och David efter. Haha så här i efterhand såg det fruktansvärt komiskt ut..
Dom skyndade sig fram till vår bil, dom visste ju att bussen snart skulle gå. Ner på knä och började skruva. En på domkraften och en på muttrarna på hjulet. Fort gick det, hej och hå.
Av med däcket och på det reserven och dom hade knappt hunnit sätta på det före dom började igen.. En skruvade på domkraften och en på muttrarna på hjulet.
Det var helt underbart att se.
Så fort det gick!
Känner man far och son Radevik så vet man att det brukar inte gå så fort.. med något! :P Allt brukar jämt krångla för dem. Så det här var helt otroligt.
Ett par minuter senare vinkade J-O ut oss i trafiken igen och vi skyndade oss till bussen. Skyndade och skyndade... det går bara att köra i 80 med ett sånt däck :P
När vi kom fram till bussen så var vi bara fem minuter försenade... Tur att vi var ute i god tid!
När vi steg ur bilen så stod busschafören bara och log mot oss och då fick jag se att det var ju en vän till mamma!
Ibland har man tur. Han var en ängel som väntade. Tuuuuusen tack!
Sen kom jag och tänka på det... så ....upphetsade(?) mormor och Einar blev över punkteringen... Själv tyckte jag att det var skitskoj! (iaf när jag visste att dom skulle komma med bussen), men dom var verkligen oroliga och tyckte att det var jätteotrevligt... Dom är ju ändå 80år i år... Dom får tänka på hjärtat.. Då blev jag lite rädd.
Men slutet väl, allt väl.
Tur att man har en sån otrolig, underbar och härligt händig man! :D *stolt som en tupp*
Snacka om snabb vägassistans! :P
Mormor och Einar hade väntat och längtat efter denna resan så länge. Dom hade pratat på den massor i höstas och tyckte att det skulle vara såååå skoj att få åka till Stockholm och gå på denna showen, nej, inte punkteringsshowen :P Men en med någon komiker. Så vi la ihop allihopa och gav dom det i julklapp, tillsammans med en helg på hotell. Einar blev så glad så han visste inte vad han skulle ta sig till eller vart han skulle ta vägen. Han fick inga ord. Det var så rörande att se :) Det var ren uppskattning.
Så när jag fick se punkteringen.. Jag tänkte på att vi var så nära Uddevalla, bara motorvägen kvar... Jag tyckte så synd om dom skulle missa detta..
Men tack vare David och J-O så är dom nu på väg till Stockholm.
Mormor ringde vid tolv och så hade dom ätit i... Arboga? ja.. något på A iaf.. och dom var på väg :)
Helt underbar morgon!
Haha
Och så övertrött jag har varit...
Så nu kan ni prata med mig, jag är på ett helt underbart glatt humör!
Plus att solen skiner med... Synd bara att det är kallt... Men sitter man inne och pysslar märker man inte det! ;)
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)