Jag har insett... eller, jag insåg för ett tag sedan, att vi är alla barn.
Stora som små..
Man förväntas nästan sluta vara barn efter man har fyllt... 20år kanske... Har man tagit studenten så ska man bli vuxen och skaffa jobb och flytta hemifrån och allt det där.
Men det kvittar hur gammal man blir eller vad som händer, man är ändå alltid ett barn. Ett .... vuxet barn.
Jag är 22år... Jag tog studenten för fyra år sedan, jag har villa, sambo, vovve, en pisse och kombi. Det enda som saknas för att jag ska kunna kalla mig helt vuxen är ett jobb och barn. DÅ är man helt vuxen.
Fast, det kvittar ändå lite... för är man över 20år så klassas man som vuxen. I samhällets ögon är man vuxen. Man ska kunna ta hand om sig själv och vara självständig. Men som jag ser det är vi alla bara barn.
Jag är lika barnslig som min sambos systerson. Som båda faktiskt... den äldste är snart 3år och den yngste är ca sex månader.
Men åldern spelar ingen roll.
Jag tycker om att känna tryggheten i min mammas famn.
Jag tycker om att få se hennes leende när hon stoppar om mig när jag är sjuk, eller kommer med glass, inte för att det hjälper så mycket, utan för att hon vet att det får mig att må bättre.
Precis som min sambos systerson känner det.
Jag tycker om att leka. Fick jag och ingen brydde sig så skulle jag också vilja springa omkring naken utomhus på varma sommardagar.
Vi är alla barn.
Elias (den äldste systersonen) är ju ett äkta barn, i samhällets ögon, men jag är också ett barn. Jag är min mors dotter. Jag är ett barn... men med mera ansvar. Min mor i hennes tur är också ett barn, hon är min mormors dotter. Men med mera ansvar. Och så fortsätter det.
Vi har alla varit barn någon gång. Vi fortsätter att vara barn, för det är det första vi lär oss. Men vi växer, våra kroppar växer, vårt intellekt växer, vårt ansvar växer.. Men vi fortsätter att vara barn.
Vi kan titta på de äldre och tycka att de är vuxna, helt klart. Men om man ser lite djupare, bortom fasaden, in i deras hjärtan och tankar.. så kan man fortfarande se ett barn.
Min mamma är jämngammal med mig.
Min mormor är jämngammal med mig.
Det enda som visar något annat är deras kroppar och deras upplevelser. Men i hjärta och i sinne... så är vi inte mycket äldre än Elias. Någon av oss.
3 kommentarer:
Du är en tant, inget annat.
Ja.. vi är tanter hela högen... Tant A, tant C, tant L, tant E... och så du då... lillkillen ;)
En liten kommentar fråm mamma.
Du har så helt rätt, vi är alla barn ,fast i olika skeden i livet. Och det är en himla tur, för annars skulle livet bli bra trist. Fortsätt med de min tös. Kramar Mor.
Skicka en kommentar