Det är inte så ofta jag pratar med min... öhm... pappa borde han väl kallas.. Ni som känner mig vet varför.
Vi pratar kanske högst två gånger om året. Sist gång vi pratade var när han kom hit på min födelsedag, gången innan var på hans födelsedag (det är fem dagar mellan oss), samma gång som det hände andra saker i Hällevadsholm (11 december).
Jag fick ett ryck och ringde honom för att säga grattis. Annars brukar det vara: "Hej. Tack tack, jo, jag fyller ju idag. Just det ja, du fyllde ju för ett par dar sen. Grattis i efterskott!". Men så sist ringde jag honom. Efteråt fick jag veta att han fyllde 55 så det var ju passande.
Dagen efter när jag fick veta vad som hade hänt mådde jag så dåligt. Det var samtidigt som jag pratade i telefonen...
Nåja. Till poängen.
Idag kom första samtalet i år från honom:
"Tänkte bara berätta att farsan har dött.. Han somnade in vid fem-tiden imorse..."
Resten av samtalet (som förvisso inte varade så länge) gick per automatik.. Hur har du det, vad gör du, ha det så gott... Sånt där man säger för att ha något att säga och för att vara artig..
Jag har inte haft någon större relation med någon på min pappas sida. Sist gång jag träffade dom var på min farmors begravning... Men det kändes ändå så konstigt... Som om en stöttepelare hade försvunnit...
Jag vet att jag borde egentligen känns massa saker och vara upprörd och allt sånt.. men jag gör inte det. Jag har väldigt svårt för att acceptera sånna här saker, det brukar ta ett tag innan det sjunker in. Men jag känner inte människan..
Hm.. Vet inte riktigt hur jag ska må eller känna mig..
Såhär ligger läget till iaf: farfar Alf blev 83år och i morse somnade han in efter en tids sjukdom. Han var "nog" nöjd.
R.I.P
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar