Tänk så fort den kommer... rädslan alltså.
En liten tanke som lite snabbt flaxar förbi genom huvudet. Man avfärdar den lika fort som den dök upp men ändå på något sätt så har den ettsatt sig fast. Man vet bättre, man vet att det ÄR inte så.. men ändå så går det inte att släppa taget om tanken.
Idag åkte killen och hans två bästa kompisar till medeltidsveckan på Gotland. Tanken var att jag också skulle ha varit med, men jag fick inte ledigt.
När han ringde mig tidigare så dog batteriet och när jag ringde tillbaka så kom jag bara till telefonsvararen. Jag provade att ringa de andra två men det var samma där. Första tanken var att dom inte hade någon mottagning till havs, men så kom den lilla jävla tanken... "Tänk om det har hänt något...." Jag visste ju såklart bättre, det var ju självklart att dom bara inte hade någon mottagning till havs. Men ändå.. Jag fick svårare och svårare att släppa tanken, dom var ju ändå ute på öppet hav... Det var många syner som flög förbi framför ögonen på mig, de flesta inte alls nå vidare trevliga (alla har vi väl sett Titanic?).
Så när han tillslut ringde blev jag så glad, mitt hjärta slog ett extra slag och det var en sån lättnad att få höra hans underbara röst. Självklart sa jag inget om hur nojjig jag hade varit. :P
Det är ju löjligt. Jag visste ju bättre. Men ändå.. så svårt det var att släppa tanken..
Störtlöjligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar