Just nu är det en smula snurrigt...
Det är dags för de årliga känslorna om att vara fast och inte höra hemma.
Jag älskar att bo här, jag älskar min sambo. Men ändå på något vis vantrivs jag... Jag vill ut, jag vill härifrån, jag vill se världen och jag vill inte att resten av min framtid ska vara förutbestämd.
Allt känns så tråkigt och vardagligt.
Jag skulle vilja ha semster... Börja med en vecka i Grekland.. sen ta följe med mellanbror och fortsätta över till LA där min yngste bror bor för tillfället. Sen får man se vad som händer... Ut och festa, dansa natten lång och sånt där som man kan göra när man är singel och spontan...
Var i Göteborg med bror idag. Var i Mölndal och kikade på lägenhet med hans ex och det kändes på något sätt bra.. Normalt är jag inte så förtjust i Götet, det går en stund men sen vill jag därifrån, men nu var det okej... Jag ville stanna kvar, jag ville ut och festa.. Jag ville verkligen inte hem till lilla skithålan Hällevadsholm!
Som jag har skrivit förr så blev min familj mäkta förvånade över att jag bosatte mig i Sölm och jag förstår dom.
Jag var den som alltid ville ifrån Tanum, ut, bort. Jag ville se världen.. När jag var 14 funderade jag på en språkresa till USA, när jag var 16 (minimum åldern för att åka) så var jag redo, jag ville åka med en gång, ut, iväg! Men mor sa nej så jag var tvungen att foga mig (för en gångs skull). Efter gymnasiet skulle jag läsa till bartender och var beredd att åka utomlands, men än en gång sa mor nej så jag pluggade i Götet...
På sätt och vis var det väl bra att jag inte kom iväg. Hemma var det tryggt och säkert och jag träffade massa människor som jag inte skulle ha träffat annars.
Men tänk om jag hade åkt... Hade jag då fått se världen som jag hade velat? Eller hade jag kommit dit, blivit arbetslös och hamnat på gatan?
För några månader sen hade jag inga tvivel om att jag ville vara bosatt i Sölm, skaffa barn med min sambo så snart som möjligt och bli en riktig Svensson. Men nu... jag vet inte vad jag vill... Jag vill ut, jag vill se världen, jag vill träffa intressanta människor... Jag vill se, jag vill uppleva, jag vill känna mig fri...
Det senaste har vi disskuterat årets semester här hemma. Jag vill så gärna åka utomlands. Ut och se världen, slippa sitta hemma.
Han var nyss på Gotland med ett par vänner så han känner inget jättebehov (kan jag tänka mig) av att åka på semester. Men jag behöver få komma bort! Bara packa en väska, sätta mig på ett plan någonstanns varmt och åka. Släppa alla bekymmer och bara åka, släppa ALLT och bara åka... Jag vill få njuta av vad världen har att erbjuda och förlora mig i det ett tag.
Jag är knappt 23år och har inte varit utanför norden. Det känns alldeles för tidigt att slå sig ner, bilda familj och ..... bara nöja sig med vad man har. Jag vill ha mer! Mer mer mer!!
Men hur förklarar man det för sambon? Hur fan får man det att funka?
Jag har det väldigt bekvämt här hemma och att göra något annat skrämmer mig.. Men jag vill så gärna.
För att inte bli rädd för världen så behöver man göra något som skrämmer en då och då. Jag har inte gjort något på tre år...
3 kommentarer:
Men usch då... det finns säkert en bra lösning till allt!
Man kan ha barn, plugga och ha familj samtidigt och smatidigt resa och se världen, det är inte lika enkelt som att vara ensam.
Att vara ensam är jätteskönt men samtidigt väldigt trist, så jag skulle satasa på tryggheten och ändå förverkliga drömmarna, det kanske tar några år, men vad gör det?
Jag var 21 när B föddes, jag pluggade och har rest utanför norden med honom, sen fick jag en sambo och vi lallar omkring här som värsta medelsvensson, men vi saknar ju villan..
Det är MÅNGA saker jag skulle vilja göra och många saker som jag SKA göra men allt har sin tid, och vissa saker får vänta tills B har flyttat hemifrån eller åtminstone har tagit studenten så han är självförsörjande. Allt har sin tid, men det ör sund att grubbla, för annars vet man inte vad man vill - om någonsin komemr att veta, man ändrar ju sig ju äldre man blir... jag har inte samma drömmar idag som jag hade när jag var typ... 23!
//Malin
ja, kära du !
De där tankarna kommer med jämna mellanrum. Man måste inte vara 23 för det!
Jag var 20 när jag flyttade fr Skövde till Stockholm, och där blev jag i 12 år. Inte räckte det, under de åren åkte jag till Grekland 3 ggr ensam och några ggr med andra...
Det räckte inte heller, men inte tog jag mig i kragen och gjorde "mer".
Sen var det lugnt ett tag, längtade inte så mycket efter något annat, men sen kommer det igen. Då flyttade jag hem, trodde det var lösningen och det var det ju... då...
Sen kom längtan, och då åkte jag till Kina och hämtade barn. Det stillade bara ett par veckor, sen ville jag åka och hämta fler *haha*
Sen ville jag bara va hemma lääänge.
Nu har jag lust igen, vill iväg hela tiden.
Men du!
Du kan resa till Grekland utan sambon. Det stjälper inte ert förhållande. Han var ju på Gotland!
Det är en härlig upplevelse att resa ensam. Man träffar folk redan på flygbussen/planet/transfern.
Jag har aldrig träffat så många nya människor som när jag rest ensam.
Eller rättare sagt... jag har inte rest ensam, jag har rest själv =)
Kram
Tycker absolut att du ska berätta hur du känner. Å har han förståelse så släpper han iväg dej.
Givetvis ska du ut å resa om du känner som du gör!
inte åker du iväg för att det ska ta slut mellan honom å dej. Du vill bara vara själv för en stund! =)
annars kan ni ju åka båda två. Lever man tillsammans så har man förhoppningsvis väldigt roligt ihop så kanske ska ni boka en resa å ta trippen tillsammans!
Kanske är det just detta som ni behöver =)
äh, jag är inte så värst bra på sånt här. men jag vet att du kommer göra det som känns bäst för dej..i sinomtid! =)
Ville egentligen bara tacka för dina goa ord inne hos mej!!
många goa kramar petra
Skicka en kommentar