Då var denna helgen slut med... Tiden går så fort.
Gubben börjar bli bättre från magsjukan, bara magen som är orolig och kurrar massor, men det är la inte så konstigt, han har ju inte ätit något större.
Hade hoppats på en mysig filmkväll ikväll men istället blev det tv med Mythbusters... såklart när gubben har knyckt fjärren... Vi har kanske inte riktigt samma uppfattning om vad som är roligt att titta på. :P
Av någon anledning hade jag inbillat mig själv att sånna problem försvann när man flyttade hemifrån och inte behövde slåss med bröderna om fjärren men no no :P
Nååja. Någon annan kväll är det min tur att bestämma vad vi ska titta på och han som suckar uttråkat och ser ut som att han ska dö.
Börjar känna ett behov av att tattuera mig igen! Jag vet vad men inte var eller riktigt hur..
Jag kommer garanterat att vilja ha många tattueringar fram igenom för har man väl börjat verkar det vara svårt att sluta... Men var ska jag placera alla?? Hmm.
För några år sedan hade jag planer på att sätta ett par tattueringar på skulderbladen. En på varje. Det skulle vara kinesiska tecken i glaskulor; en iskall och en flammande... Det vill jag ICKE längre :P Det är det lite jobbiga med tattueringar: dom är så permanenta!
Den jag har på ankeln känns bra. Den är lite diskret, jag kan gömma den när jag vill och visa upp den när jag vill. Det passar mig bra. Jag tycker om diskreta saker.
Jag VILL ha en liiten grej på handen. Har ni sett filmen "The cell" med Jennifer Lopez? Där har hon en liten grej på handen. Det är ingen tattuering, utan mer en... knapp (?). Se filmen så förstår ni. Tyckte att det var ganska snyggt och kom på att DÄR i gropen som blir på ovansidan handen mellan tummen och pekfringret vill jag ha en tattuering.
Så sist jag var till tattueraren hade jag hittat ett mönster som jag ville ha på det stället men vad tror ni att han säger?? "Den är för liten och har för många detaljer för att bli bra på handen" Buhuhuhuhu snyft och snörvel. Jag hade verkligen sett fram emot den tattueringen.. Vill fortfarande ha en liten grej där men misstänker att det kommer att förbli en dröm.
Nåja, får spana vidare på det där.
Haaaare gött alles!
söndag 19 juli 2009
Trötter
Gösta gjorde misstaget att somna i soffan brevid husse igår... Han borde ha vetat bättre :P
Så här kan det gå:
Tur för oss att han var så trött så han inte gjorde så mycket motstånd :P
Så här kan det gå:
Tur för oss att han var så trött så han inte gjorde så mycket motstånd :P
lördag 18 juli 2009
fredag 17 juli 2009
Magsjuka
Nu ligger min lille bubbe ute i soffan med magsjuka och känner sig som en pensionär :P
Kommer ni ihåg reklamen "när en man är riktigt förkyld!"....? Så är det.. fast värre :P Stackarn.
Nu har nästan alla i hans familj haft det. Hans brors familj kom ner förra helgen och i veckan började det med den minste sonen i familjen. Dom bor hos mor och far (mina svärföräldrar) så svärfar blev också sjuk, plus hans bror som har varit där och hälsat på en del. Svärmor har klarat sig. Hon tycks alltid klara av magsjuka.. Hon kan passa dotterns barn när dottern är sjuk, sen blir barnen sjuka men svärmor klarar sig ALLTID... Stålmage verkligen.. Men stark mat klarar hon inte :P Lustigt det där.
Själv sitter jag här liiite orolig för att jag står på tur. Jag brukar alltid bli sjuk så fort det blir något och min sambo klarar sig så jag är rädd för att det bara är en tidsfråga innan jag ligger dubbelvikt och pratar med den stora vita telefonen :S Huga! Håll tummarna för mig!
Gladare nyheter: Vår älskade vän som har haft sån otur (minst sagt) det senaste kommer hem och hälsar på!! Underbart. Han blev ju utskriven från sjukhuset för... kan det vara ett par veckor sedan? Då fick han åka hem till sin lägenhet i stockholm men nu ska han komma hem, hit, ner till underbara västkusten. Vilket framsteg. Att orka åka i ca 6 timmar. Starkt jobbat killen.
Han kommer hem mellan två cellgiftskurer, innan han börjar må dåligt.
Jag saknar honom så mycket.
Det känns lite konstigt att säga sånt, som att jag saknar honom och att det ska bli så himla kul att få träffa honom..
Vi har en liten historia, han och jag. Vi var ihop i en månad. Det är ingen hemlighet. Men vi sa att om det skulle hända något, om vi inte skulle passa ihop så skulle det inte få påverka vår vänskap. Det kanske var det vi gjorde fel, vi var mer vänner än pojk-/flickvänner? Nej, det var mer än så.
Det fungerade inte så det tog slut och vi återgick till att vara vänner. Det blev lite konstigt ett tag, det är väl inte helt oväntat? Men vänskapen fanns alltid där. Det var därför vi bestämde oss för att prova om det fanns något mer; för att vi var så bra vänner.
Han har alltid en speciell plats i mitt hjärta. Han är min äldste vän, han hjälper mig igenom så mycket, jag har (bl a) honom att tacka för att jag är där jag är idag. Blev det för djupt?
Vad jag vill ha sagt är att jag saknar honom verkligen, jag är orolig för honom och jag bryr mig mycket om honom. Han är min vän, han är min "svåger", han är nästan som en bror.. Men jag är rädd för att folk ska misstolka det och tro att jag är intresserad av honom igen eller att jag aldrig kom över honom..
På facebook för någon vecka sen hade han en text där han bad folk att skriva ett minne dom hade om honom, med honom.. Jag har ett så starkt minne av honom när vi pratade.. Det skrev jag inte till honom men.
Det var något i stil med:
Jag: Vi har varit vänner i två år nu... Mina vänner har haft en tendens att försvinna från mig efter två år.. Dom tröttnar eller vi växer isär eller något annat... Så det dröjer väl inte länge före du försvinner med..
Vännen: Jag har inte tänkt att gå någonstanns. Så lätt blir du inte av med mig.
Det var fem år sedan. Han höll sitt löfte.
Efter honom blev det bättre. Efter jag hade träffat honom så träffade jag även många utav de underbara vännerna som jag har kvar idag. Inte nödvändigvis via honom.
Oj.. Djupt? Tänkte att det skulle bli ett lättsamt inlägg ikväll :P Det sket sig ju.
Häromdan hade jag en mindre bra dag, ni vet en sån dag så att man bara vill gömma sig för världen. Jag har en tendens att gömma mig så fort det är något eller så fort som jag känner mig ensam. Det var en sån dag; jag kände mig lite ensam och övergiven. Men så av någon anledning skickade jag ett sms till en kompis och så fort jag fick svar blev min dag så mycket bättre. Sen blev det sms till ett par andra och ju mer jag pratade med min vänner dessto gladare och mindre övergiven kände jag mig. Jag vet, jag vet det låter rätt efterblivet att inte ha insett det tidigare. Men jag har växt upp hyffsat utan kompisar och har fått lära mig att ensam är rätt stark.
Då funderade jag på varför jag inte hade gjort så tidigare!? Jag hade vetat om att det fungerar så men jag hade bara inte gjort det, jag hade hellre dragit mig undan och tyckt synd om mig själv en stund än att omge mig med människor som tycker om mig... Så trög jag är. Men nu vet jag iaf att mina vänner verkligen finns där, OAVSETT vad det är kan vara. Jag har tur jag.
Neej... extrasängen står bäddad för min lille bubbe, ändå somnade han i soffan.. Skönt för honom att han lyckades somna. Hans kropp måste vara ganska slutkörd efter idag.. Han har ju inte kunnat behålla någon mat. Stackarn.
Jag få väl bädda rent i våran säng och krypa ner. Alldeles ensam. Snyft. Om jag är frisk imorrn så tänkte jag åka iväg en sväng och ta en promenad så att jag kommer ut ur huset och (förhoppningsvis) minskar risken för att jag blir sjuk... Tror ni att det kommer att funka??
Fick veta ikväll att jag troligen är smittbärare, även om jag inte är sjuk.. Hm. Om jag skulle vara det så skulle halva Hällevadsholm bli sjuka i helgen och nästa alla brevbärare eftersom jag har jobbat idag... Om jag har smittat någon så ber jag tusen gånger om ursäkt. Vi får hoppas på det bästa.
Ooh "Good news everyone!" Innan sjukan intog Lundby så lyckades jag övertala/muta min sambo så att han gick med på att hyra in en kompis som är målare som ska måla om i vårat hus! Underbart. Vårat hus är rätt fint (tycker iaf jag!) men det finns något som jag stör mig något fruktansvärt på!
Huset är byggt på 80-talet så självklart är alla fönster- och dörrkarmar, lister, foder och allt sånt BRUNT! Jag tål det inte. Huset blir så mörkt...
När vi målade om sovrummet passade vi på att måla karmarna vita och WOAW vilken skillnad. Det tyckte även min sambo så han gick med på att vi skulle måla resten av huset med. Underart!
Det tråkiga är att det tar sån tid om vi (läs jag) ska göra det.. plus att det kanske inte blir helt bra eftersom jag inte har så mycket erfarenhet. Så nu lyckades jag övertala honom att hyra kompisen. Jippie jippe jippe! Ska bara kolla så att han vill göra det med :P
Det kommer att bli såå fiiiint :D
Nej nu blir det sängen. Ha det gott alles och håll er friska!
Kommer ni ihåg reklamen "när en man är riktigt förkyld!"....? Så är det.. fast värre :P Stackarn.
Nu har nästan alla i hans familj haft det. Hans brors familj kom ner förra helgen och i veckan började det med den minste sonen i familjen. Dom bor hos mor och far (mina svärföräldrar) så svärfar blev också sjuk, plus hans bror som har varit där och hälsat på en del. Svärmor har klarat sig. Hon tycks alltid klara av magsjuka.. Hon kan passa dotterns barn när dottern är sjuk, sen blir barnen sjuka men svärmor klarar sig ALLTID... Stålmage verkligen.. Men stark mat klarar hon inte :P Lustigt det där.
Själv sitter jag här liiite orolig för att jag står på tur. Jag brukar alltid bli sjuk så fort det blir något och min sambo klarar sig så jag är rädd för att det bara är en tidsfråga innan jag ligger dubbelvikt och pratar med den stora vita telefonen :S Huga! Håll tummarna för mig!
Gladare nyheter: Vår älskade vän som har haft sån otur (minst sagt) det senaste kommer hem och hälsar på!! Underbart. Han blev ju utskriven från sjukhuset för... kan det vara ett par veckor sedan? Då fick han åka hem till sin lägenhet i stockholm men nu ska han komma hem, hit, ner till underbara västkusten. Vilket framsteg. Att orka åka i ca 6 timmar. Starkt jobbat killen.
Han kommer hem mellan två cellgiftskurer, innan han börjar må dåligt.
Jag saknar honom så mycket.
Det känns lite konstigt att säga sånt, som att jag saknar honom och att det ska bli så himla kul att få träffa honom..
Vi har en liten historia, han och jag. Vi var ihop i en månad. Det är ingen hemlighet. Men vi sa att om det skulle hända något, om vi inte skulle passa ihop så skulle det inte få påverka vår vänskap. Det kanske var det vi gjorde fel, vi var mer vänner än pojk-/flickvänner? Nej, det var mer än så.
Det fungerade inte så det tog slut och vi återgick till att vara vänner. Det blev lite konstigt ett tag, det är väl inte helt oväntat? Men vänskapen fanns alltid där. Det var därför vi bestämde oss för att prova om det fanns något mer; för att vi var så bra vänner.
Han har alltid en speciell plats i mitt hjärta. Han är min äldste vän, han hjälper mig igenom så mycket, jag har (bl a) honom att tacka för att jag är där jag är idag. Blev det för djupt?
Vad jag vill ha sagt är att jag saknar honom verkligen, jag är orolig för honom och jag bryr mig mycket om honom. Han är min vän, han är min "svåger", han är nästan som en bror.. Men jag är rädd för att folk ska misstolka det och tro att jag är intresserad av honom igen eller att jag aldrig kom över honom..
På facebook för någon vecka sen hade han en text där han bad folk att skriva ett minne dom hade om honom, med honom.. Jag har ett så starkt minne av honom när vi pratade.. Det skrev jag inte till honom men.
Det var något i stil med:
Jag: Vi har varit vänner i två år nu... Mina vänner har haft en tendens att försvinna från mig efter två år.. Dom tröttnar eller vi växer isär eller något annat... Så det dröjer väl inte länge före du försvinner med..
Vännen: Jag har inte tänkt att gå någonstanns. Så lätt blir du inte av med mig.
Det var fem år sedan. Han höll sitt löfte.
Efter honom blev det bättre. Efter jag hade träffat honom så träffade jag även många utav de underbara vännerna som jag har kvar idag. Inte nödvändigvis via honom.
Oj.. Djupt? Tänkte att det skulle bli ett lättsamt inlägg ikväll :P Det sket sig ju.
Häromdan hade jag en mindre bra dag, ni vet en sån dag så att man bara vill gömma sig för världen. Jag har en tendens att gömma mig så fort det är något eller så fort som jag känner mig ensam. Det var en sån dag; jag kände mig lite ensam och övergiven. Men så av någon anledning skickade jag ett sms till en kompis och så fort jag fick svar blev min dag så mycket bättre. Sen blev det sms till ett par andra och ju mer jag pratade med min vänner dessto gladare och mindre övergiven kände jag mig. Jag vet, jag vet det låter rätt efterblivet att inte ha insett det tidigare. Men jag har växt upp hyffsat utan kompisar och har fått lära mig att ensam är rätt stark.
Då funderade jag på varför jag inte hade gjort så tidigare!? Jag hade vetat om att det fungerar så men jag hade bara inte gjort det, jag hade hellre dragit mig undan och tyckt synd om mig själv en stund än att omge mig med människor som tycker om mig... Så trög jag är. Men nu vet jag iaf att mina vänner verkligen finns där, OAVSETT vad det är kan vara. Jag har tur jag.
Neej... extrasängen står bäddad för min lille bubbe, ändå somnade han i soffan.. Skönt för honom att han lyckades somna. Hans kropp måste vara ganska slutkörd efter idag.. Han har ju inte kunnat behålla någon mat. Stackarn.
Jag få väl bädda rent i våran säng och krypa ner. Alldeles ensam. Snyft. Om jag är frisk imorrn så tänkte jag åka iväg en sväng och ta en promenad så att jag kommer ut ur huset och (förhoppningsvis) minskar risken för att jag blir sjuk... Tror ni att det kommer att funka??
Fick veta ikväll att jag troligen är smittbärare, även om jag inte är sjuk.. Hm. Om jag skulle vara det så skulle halva Hällevadsholm bli sjuka i helgen och nästa alla brevbärare eftersom jag har jobbat idag... Om jag har smittat någon så ber jag tusen gånger om ursäkt. Vi får hoppas på det bästa.
Ooh "Good news everyone!" Innan sjukan intog Lundby så lyckades jag övertala/muta min sambo så att han gick med på att hyra in en kompis som är målare som ska måla om i vårat hus! Underbart. Vårat hus är rätt fint (tycker iaf jag!) men det finns något som jag stör mig något fruktansvärt på!
Huset är byggt på 80-talet så självklart är alla fönster- och dörrkarmar, lister, foder och allt sånt BRUNT! Jag tål det inte. Huset blir så mörkt...
När vi målade om sovrummet passade vi på att måla karmarna vita och WOAW vilken skillnad. Det tyckte även min sambo så han gick med på att vi skulle måla resten av huset med. Underart!
Det tråkiga är att det tar sån tid om vi (läs jag) ska göra det.. plus att det kanske inte blir helt bra eftersom jag inte har så mycket erfarenhet. Så nu lyckades jag övertala honom att hyra kompisen. Jippie jippe jippe! Ska bara kolla så att han vill göra det med :P
Det kommer att bli såå fiiiint :D
Nej nu blir det sängen. Ha det gott alles och håll er friska!
tisdag 7 juli 2009
Snabb som blixten!
Nej, inte jag :P
Det blir inte så många inlägg längre. Jag sitter inte så mycket vid datorn på sommaren. Det tar dessutom väldigt lång tid att starta den nu så jag drar mig för att starta den :P
Sitter hemma på rast och tänkte pyssla lite så jag passar på att skriva ett par rader.
Uppdatering då:
Tumörkompisen blir bättre. Han är stabil och har fått åka hem till sin lägenhet i Stlm igen, tyvärr får han inte komma hem hit till sina vänner och sin familj ännu. Han får cellgifter och är väl inte helt pigg alla dagar.. Han har tydligen gått ner mycket i vikt och blivit hårlös.. Men det går åt rätt håll iaf! Vi tänkte åka upp och hälsa på honom snart igen. Oj... det måste ha varit lääänge sedan jag skrev.. :P Vi åkte upp och hälsade på honom helgen innan midsommar som jag skrev sist. Det var väldigt skönt att se honom, trots ca 13 slangar som gick in i honom och respiratorn som stack ut genom halsen... Liiite läskigt! Men skönt att få se honom. Trots all skit som hände honom, allt han funderade över och som han inte kom ihåg för att han hade sovit i ca en månad så hade han kvar sin humor och personlighet som sken igenom.
När vi var uppe så kunde han inte prata för att respiratorn blockerade stämbanden så gissa om vi blev överraskade när han ringde på midsommarafton! :D Guuu så skönt att höra hans röst igen.
Vovvisen är väldigt saknad. Men det går lite lättare varje dag.
Svärfar har det inte lika kul.. Han fyllde förresten år i helgen, grattis till honom. Vi överraskade honom med kalas här på våran nybyggda altan i lördags. Det blev mycket uppskattat.
Tidigare i våras fick han en hjärtinfarkt när vi var på väg in till jobbet. Fick tag på en ambulans och iväg bar det. Gissa om vi var oroliga! Det gick ca 6 timmar innan vi fick höra något. Men det fick bra. Han hade kommit in i tid.
Han fick komma hem efter ett par dagar och blev sjukskriven i 6 veckor. Alldeles för kort tid om ni frågar mig. Sen gick han på halvtid i en månad och sen fick han gå upp till heltid. Alla på hans jobb visste ju vad som hade hänt så han fick lite lugnare jobb.
Två gånger i veckan har han varit hos läkaren på koll och först i slutet av juni gjorde en läkare ett ultraljud. ARGH!!! Det skulle ha varit gjort mycket tidigare. Då upptäckte dom att han borde verkligen inte jobba heltid för att hjärtkapasiteten är nedsatt med 35% och han har kronisk hjärtsvikt. Jippiefreakingkajjej.
Så nu är han tillbaka på halvtid.
Suck.
Det blev mycket skit denna våren. Framför allt för min sambo. Han är så orolig för allt. Det är inte alltid man kan se det men ibland lyser det igenom och man kan se hur rädd han är. Först hans pappa och sen hans äldste vän och nu får han bara dåliga nyheter om sin far.
Men det finns ljusglimtar ibland med.
Sthlmsresan tillsammans med två kompisar var jätterolig. Jag tror aldrig att 5-6 timmar har gått så fort i bilen. Kanske var för att jag sov ett par... :P
Midsommar var också jätterolig. En kompis från sthlm kom ner och även ett par andra kompisar kom. Jättekul! Tack alla :) Hoppas att de andra hade lika kul som jag hade :P
Vi spelade (bl a) kort på midsommar. Jag spelar aldrig kort nu för tiden. Jag ÄLSKAR att spela kort :D Min sambo tycker inte alls att det är lika kul.. Men efter midsommar har han frågat om vi ska spela :D
Öhm.. vad har vi mer gjort som är kul? Svärfars kalas i helgen då.. Just ja. Vi var på bio i fredags med min bror. Vi såg Ice age 3 i 3D i Gbg. Gööörkul :D
Jag har badat! Det ni :P Jag är en jättebadkruka. Men jag hade tur, det var 25 grader i vattnet :D Dagen efter åkte vi till ett annat ställe för att bada men det var inte alls lika kul :(
Nej, nu får jag slita mig om jag ska hinna göra ett par kort innan rasten är slut :P
Jag får väl bli lite bättre på att uppdatera här och visa mina små alster.
Ha det gott alles!
Kram
Det blir inte så många inlägg längre. Jag sitter inte så mycket vid datorn på sommaren. Det tar dessutom väldigt lång tid att starta den nu så jag drar mig för att starta den :P
Sitter hemma på rast och tänkte pyssla lite så jag passar på att skriva ett par rader.
Uppdatering då:
Tumörkompisen blir bättre. Han är stabil och har fått åka hem till sin lägenhet i Stlm igen, tyvärr får han inte komma hem hit till sina vänner och sin familj ännu. Han får cellgifter och är väl inte helt pigg alla dagar.. Han har tydligen gått ner mycket i vikt och blivit hårlös.. Men det går åt rätt håll iaf! Vi tänkte åka upp och hälsa på honom snart igen. Oj... det måste ha varit lääänge sedan jag skrev.. :P Vi åkte upp och hälsade på honom helgen innan midsommar som jag skrev sist. Det var väldigt skönt att se honom, trots ca 13 slangar som gick in i honom och respiratorn som stack ut genom halsen... Liiite läskigt! Men skönt att få se honom. Trots all skit som hände honom, allt han funderade över och som han inte kom ihåg för att han hade sovit i ca en månad så hade han kvar sin humor och personlighet som sken igenom.
När vi var uppe så kunde han inte prata för att respiratorn blockerade stämbanden så gissa om vi blev överraskade när han ringde på midsommarafton! :D Guuu så skönt att höra hans röst igen.
Vovvisen är väldigt saknad. Men det går lite lättare varje dag.
Svärfar har det inte lika kul.. Han fyllde förresten år i helgen, grattis till honom. Vi överraskade honom med kalas här på våran nybyggda altan i lördags. Det blev mycket uppskattat.
Tidigare i våras fick han en hjärtinfarkt när vi var på väg in till jobbet. Fick tag på en ambulans och iväg bar det. Gissa om vi var oroliga! Det gick ca 6 timmar innan vi fick höra något. Men det fick bra. Han hade kommit in i tid.
Han fick komma hem efter ett par dagar och blev sjukskriven i 6 veckor. Alldeles för kort tid om ni frågar mig. Sen gick han på halvtid i en månad och sen fick han gå upp till heltid. Alla på hans jobb visste ju vad som hade hänt så han fick lite lugnare jobb.
Två gånger i veckan har han varit hos läkaren på koll och först i slutet av juni gjorde en läkare ett ultraljud. ARGH!!! Det skulle ha varit gjort mycket tidigare. Då upptäckte dom att han borde verkligen inte jobba heltid för att hjärtkapasiteten är nedsatt med 35% och han har kronisk hjärtsvikt. Jippiefreakingkajjej.
Så nu är han tillbaka på halvtid.
Suck.
Det blev mycket skit denna våren. Framför allt för min sambo. Han är så orolig för allt. Det är inte alltid man kan se det men ibland lyser det igenom och man kan se hur rädd han är. Först hans pappa och sen hans äldste vän och nu får han bara dåliga nyheter om sin far.
Men det finns ljusglimtar ibland med.
Sthlmsresan tillsammans med två kompisar var jätterolig. Jag tror aldrig att 5-6 timmar har gått så fort i bilen. Kanske var för att jag sov ett par... :P
Midsommar var också jätterolig. En kompis från sthlm kom ner och även ett par andra kompisar kom. Jättekul! Tack alla :) Hoppas att de andra hade lika kul som jag hade :P
Vi spelade (bl a) kort på midsommar. Jag spelar aldrig kort nu för tiden. Jag ÄLSKAR att spela kort :D Min sambo tycker inte alls att det är lika kul.. Men efter midsommar har han frågat om vi ska spela :D
Öhm.. vad har vi mer gjort som är kul? Svärfars kalas i helgen då.. Just ja. Vi var på bio i fredags med min bror. Vi såg Ice age 3 i 3D i Gbg. Gööörkul :D
Jag har badat! Det ni :P Jag är en jättebadkruka. Men jag hade tur, det var 25 grader i vattnet :D Dagen efter åkte vi till ett annat ställe för att bada men det var inte alls lika kul :(
Nej, nu får jag slita mig om jag ska hinna göra ett par kort innan rasten är slut :P
Jag får väl bli lite bättre på att uppdatera här och visa mina små alster.
Ha det gott alles!
Kram
tisdag 9 juni 2009
Hej igen
här är jag.
Det var "några" dagar sen jag uppdaterade nu..
Som ni kanske har förstått har inte allt varit så bra här.
Jag önskar att jag kunde berätta för er nu att sagan om Nalle fick ett lyckligt slut men det går inte. Jag orkar inte berätta i detalj allt som hände för då bryter jag ihop i tårar. I stora drag iaf så..
Tassen blev bättre, svullnaden började gå ner och han blev lite piggare. Men en kväll när vi kom hem så mådde han inte alls bra. Han mage hade blivit större dagarna innan trots att han hade ätit dåligt, han andades konstigt, ungefär som att han flämtade med stängd mun.. Jag kände på hjärtat och det kändes som att det slog i takt med hans andning.. Väldigt konstigt, det ska det ju inte göra. Så vi ringde runt till olika veterinärer och kollade vad det kunde vara men alla bad oss att åka till Blå stjärnan. Så det var vad vi gjorde. På Blå stjärnan fick vi veta att svullnaden i magen berodde på att han hade en tumör på mjälten ca 1x3cm och ca 3cm djup. Det är mycket på en sån liten hund. Mjälten i sin tur hade så svullnat upp och täckte hela buken.
Han har länge haft ett litet blåsljud på hjärtat som veterinären har sagt att det är inte farligt, han kan leva ett långt liv med det utan att det ställer till problem men det kan även bli värre men dom har inte varit oroliga. På grund av tumören och mjälten och kanske till och med pga tassen så blev det för mycket för hjärtat och blåsljudet blev större. Jag hade känt rätt, hjärtat slog i takt med andningen. Detta gjorde att hjärtat inte orkade pumpa ut blodet som det skulle så det samlades i buken.
Veterinären (som var underbar. Hon förklarade så att vi förstod allt och tröstade samtidigt) berättade att dom kunde ta bort tumören, dom kunde få mjälten att minska, dom kunde ta bort blodsamlingen i buken och dom kunde lappa ihop hjärtat men hjärtat skulle inte hålla. Hans inre organ hade kollapsat. Dom kunde operera honom men det skulle bara ge honom 2-6 månader till. Troligen inte mer än 2 månader.
Under de timmarna vi var där så fick han smärtstillande och låg med nosen i en syrgasmask.
Vi blev tvugna att bestämma om vi skulle ta med honom hem eller kremera honom och isånna fall vad vi ville ha för urna. Sen kom sköterskan in och bad mig skriva under att dom fick lov att avliva honom.
Jag tog tag i pennan men kunde inte förmå mig att skriva under. Jag KAN INTE be någon döda min älskling.
Sköterskan lämnade oss ensamma.
Strax efter kollade Nalle upp, först på mig och sedan på min sambo och sen kände jag ett sista djupt andetag följt av ett normalt hjärtslag. David sprang och hämtade veterinären som kom och konstaterade att han var på väg att gå själv, vare sig jag ville hjälpa honom eller inte. Så hon struntade i att jag inte hade skrivit på papprena och gav honom de två sista sprutorna.
Stackars Nalle hade varit döende redan på vägen ner till Göteborg.
Ett par dagar senare åkte jag och min mor ner och hämtade honom. Min morbror hade gjort en liten kista till honom och nu ligger han under rhodedendronbusken utanför vårat sovrum.
Det är en otrolig tomhet efter honom och vi får bita oss i tungan flera gånger för att inte ropa på honom eller för att göra iordning mat till honom. Invanda rutiner som vi fick sluta med helt tvärt.
Känner mig lite fånig för att jag reagerar så starkt om en hund. Vissa anser att en hund är bara en hund och inget mer, men för mig var han så mycket mer..
Han har träffat så många människor och alla (vad jag vet) har älskat honom, till och med vissa som inte ens tycker om hundar har fallit för detta charmtroll.
Dagen efter vi varit på blå stjärnan (tror att det var dagen efter) så fick vi veta att en nära vän, en väldigt nära vän låg på sjukhuset.
Han har haft något konstigt i bröstet och läkarna har varit osäkra på vad det har varit. Det har pratats om en förstorad bräss, vatten i lungorna, tumör, inte tumör.. Men tillslut hade dom enats om att det är en tumör. Inte en liten oskyldig tumör, utan en elak jävel i storlek med en knytnäve! Dom säger ju att hjärtat är i storlek med ens knytnäve och vår vän har en tumör i den storleken.. Den sitter strax ovanför hjärtat, i närheten av lungan, intrasslad i vener (som jag har förstått det).
Han skulle in på sjukhuset för att ta en bioskopi av tumören när den började öka i storlek och vår vän svullnade upp från öronen neråt. Käckt.. Så dom fick ge honom en akut dos cellgift.
De senaste två veckorna har han legat nersövd i en respirator. I förra veckan fick han lunginflammation så dom kunde inte ge honom cellgiftet som han skulle haft. Nu har febern och svullnaden gått ner så dom hade tänkt väcka honom igår, ta bort respiratorn (han andas istort sett helt själv nu) och ge honom en dos cellgift, men självklart blev det komplikationer. Ett sånt rör som dom hade satt ner i ena lungan som hade med respiratorn att göra hade krånglat så dom var tvugna att operera ut det så det blev inget cellgift.
Suck.
Allt verkar dock stabilt nu.
Träffade hans mamma i måndags och hon berättade att läkarna inte verkar oroliga för tumören, utan för alla komplikationer som uppstår hela tiden. Det var då hon berättade att dom hade tänkt väcka honom och allt såg så ljust ut.
Den dagen tog jag nästan glädjeskutt för min vän i ena stunden och grät för min hund.
Så obetydlig min hund känns jämfört med min vän.. Eller, det känns som att jag ska tycka så.. Jag vet inte..
Läget med vår vän är så mycket allvarligare än vi, eller någon egentligen förstår.. eller vill förstå.
När dom först la in honom akut så var det nära att vi förlorade honom. Hans syster berättade att i ca 90 minuter hade vi varit så nära att förlora honom..
Det är nog över en månad sen jag sov riktigt bra.. Först var jag orolig för Nalles tass, sen när han var borta kom mardrömmarna, plus att jag vaknade ungefär varje timma hela nätterna.. Sen kom det med vår vän.. Sen något så löjligt som att jag vaknar varje morgon klockan fyra för att jag har solen i ansiktet för att vi inte har skaffat några persienner sen vi målade om sovrummet.. och precis när jag tror att min sömn håller på att bli bra så kommer mardrömmarna tillbaka..
Så om ni träffar mig någon dag och jag ser trött ut eller allmänt väck ut så vet ni varför..
Nu orkar jag snart inte mer.
Jag är glad att jag jobbar så att jag slipper mina tankar åtminstonde en liten stund på dagen för jag orkar inte med dom.
När jag är hemma (det gäller min sambo med) så hittar jag på massa saker att göra så jag får något annat att tänka på. Vi har t ex nya hyllor lite här och var.. Min sambo sliter med alltanen..
Jag tycker synd om vår väns familj och min sambo. Vännen och min sambo är så nära. Dom har växt upp tillsammans, det skiljer bara 1½ månad mellan dom, men ändå är dom födda på olika år.. Dom är så lika att alla (?) som träffar dom för första gången tror att dom är bröder, till och med jag. Dom har samma galna humor och underliga, underbara sätt.
Jag vet inte vad min sambo ska ta sig till utan sin "bror"..
Vi har tänkt åka upp till honom snart (han ligger på ett sjukhus i sthlm, långt bort ifrån familjen), men det ska passa med andra grejer med... Min sambo har många funderingar på vad man ska göra när vi är där uppe. Vad man kan göra för att pigga upp vår vän. Vi får se.
Ber om ursäkt för alla stavfel som kan ha uppstått :P
Malin: Hoppas att allt blir bra med Lilltass. Tänker på er.
Tessan: Tack :) Skönt att veta att någon förstår hur det är. Är inte säker på att alla gör det.
Emma: Tack för kramen. Kramar värmer alltid.
Ta hand om er.
Bjuder på några bilder på Nalle
Tillsammans med tjejen
Nalle som far :)
Älskad av alla
Det var "några" dagar sen jag uppdaterade nu..
Som ni kanske har förstått har inte allt varit så bra här.
Jag önskar att jag kunde berätta för er nu att sagan om Nalle fick ett lyckligt slut men det går inte. Jag orkar inte berätta i detalj allt som hände för då bryter jag ihop i tårar. I stora drag iaf så..
Tassen blev bättre, svullnaden började gå ner och han blev lite piggare. Men en kväll när vi kom hem så mådde han inte alls bra. Han mage hade blivit större dagarna innan trots att han hade ätit dåligt, han andades konstigt, ungefär som att han flämtade med stängd mun.. Jag kände på hjärtat och det kändes som att det slog i takt med hans andning.. Väldigt konstigt, det ska det ju inte göra. Så vi ringde runt till olika veterinärer och kollade vad det kunde vara men alla bad oss att åka till Blå stjärnan. Så det var vad vi gjorde. På Blå stjärnan fick vi veta att svullnaden i magen berodde på att han hade en tumör på mjälten ca 1x3cm och ca 3cm djup. Det är mycket på en sån liten hund. Mjälten i sin tur hade så svullnat upp och täckte hela buken.
Han har länge haft ett litet blåsljud på hjärtat som veterinären har sagt att det är inte farligt, han kan leva ett långt liv med det utan att det ställer till problem men det kan även bli värre men dom har inte varit oroliga. På grund av tumören och mjälten och kanske till och med pga tassen så blev det för mycket för hjärtat och blåsljudet blev större. Jag hade känt rätt, hjärtat slog i takt med andningen. Detta gjorde att hjärtat inte orkade pumpa ut blodet som det skulle så det samlades i buken.
Veterinären (som var underbar. Hon förklarade så att vi förstod allt och tröstade samtidigt) berättade att dom kunde ta bort tumören, dom kunde få mjälten att minska, dom kunde ta bort blodsamlingen i buken och dom kunde lappa ihop hjärtat men hjärtat skulle inte hålla. Hans inre organ hade kollapsat. Dom kunde operera honom men det skulle bara ge honom 2-6 månader till. Troligen inte mer än 2 månader.
Under de timmarna vi var där så fick han smärtstillande och låg med nosen i en syrgasmask.
Vi blev tvugna att bestämma om vi skulle ta med honom hem eller kremera honom och isånna fall vad vi ville ha för urna. Sen kom sköterskan in och bad mig skriva under att dom fick lov att avliva honom.
Jag tog tag i pennan men kunde inte förmå mig att skriva under. Jag KAN INTE be någon döda min älskling.
Sköterskan lämnade oss ensamma.
Strax efter kollade Nalle upp, först på mig och sedan på min sambo och sen kände jag ett sista djupt andetag följt av ett normalt hjärtslag. David sprang och hämtade veterinären som kom och konstaterade att han var på väg att gå själv, vare sig jag ville hjälpa honom eller inte. Så hon struntade i att jag inte hade skrivit på papprena och gav honom de två sista sprutorna.
Stackars Nalle hade varit döende redan på vägen ner till Göteborg.
Ett par dagar senare åkte jag och min mor ner och hämtade honom. Min morbror hade gjort en liten kista till honom och nu ligger han under rhodedendronbusken utanför vårat sovrum.
Det är en otrolig tomhet efter honom och vi får bita oss i tungan flera gånger för att inte ropa på honom eller för att göra iordning mat till honom. Invanda rutiner som vi fick sluta med helt tvärt.
Känner mig lite fånig för att jag reagerar så starkt om en hund. Vissa anser att en hund är bara en hund och inget mer, men för mig var han så mycket mer..
Han har träffat så många människor och alla (vad jag vet) har älskat honom, till och med vissa som inte ens tycker om hundar har fallit för detta charmtroll.
Dagen efter vi varit på blå stjärnan (tror att det var dagen efter) så fick vi veta att en nära vän, en väldigt nära vän låg på sjukhuset.
Han har haft något konstigt i bröstet och läkarna har varit osäkra på vad det har varit. Det har pratats om en förstorad bräss, vatten i lungorna, tumör, inte tumör.. Men tillslut hade dom enats om att det är en tumör. Inte en liten oskyldig tumör, utan en elak jävel i storlek med en knytnäve! Dom säger ju att hjärtat är i storlek med ens knytnäve och vår vän har en tumör i den storleken.. Den sitter strax ovanför hjärtat, i närheten av lungan, intrasslad i vener (som jag har förstått det).
Han skulle in på sjukhuset för att ta en bioskopi av tumören när den började öka i storlek och vår vän svullnade upp från öronen neråt. Käckt.. Så dom fick ge honom en akut dos cellgift.
De senaste två veckorna har han legat nersövd i en respirator. I förra veckan fick han lunginflammation så dom kunde inte ge honom cellgiftet som han skulle haft. Nu har febern och svullnaden gått ner så dom hade tänkt väcka honom igår, ta bort respiratorn (han andas istort sett helt själv nu) och ge honom en dos cellgift, men självklart blev det komplikationer. Ett sånt rör som dom hade satt ner i ena lungan som hade med respiratorn att göra hade krånglat så dom var tvugna att operera ut det så det blev inget cellgift.
Suck.
Allt verkar dock stabilt nu.
Träffade hans mamma i måndags och hon berättade att läkarna inte verkar oroliga för tumören, utan för alla komplikationer som uppstår hela tiden. Det var då hon berättade att dom hade tänkt väcka honom och allt såg så ljust ut.
Den dagen tog jag nästan glädjeskutt för min vän i ena stunden och grät för min hund.
Så obetydlig min hund känns jämfört med min vän.. Eller, det känns som att jag ska tycka så.. Jag vet inte..
Läget med vår vän är så mycket allvarligare än vi, eller någon egentligen förstår.. eller vill förstå.
När dom först la in honom akut så var det nära att vi förlorade honom. Hans syster berättade att i ca 90 minuter hade vi varit så nära att förlora honom..
Det är nog över en månad sen jag sov riktigt bra.. Först var jag orolig för Nalles tass, sen när han var borta kom mardrömmarna, plus att jag vaknade ungefär varje timma hela nätterna.. Sen kom det med vår vän.. Sen något så löjligt som att jag vaknar varje morgon klockan fyra för att jag har solen i ansiktet för att vi inte har skaffat några persienner sen vi målade om sovrummet.. och precis när jag tror att min sömn håller på att bli bra så kommer mardrömmarna tillbaka..
Så om ni träffar mig någon dag och jag ser trött ut eller allmänt väck ut så vet ni varför..
Nu orkar jag snart inte mer.
Jag är glad att jag jobbar så att jag slipper mina tankar åtminstonde en liten stund på dagen för jag orkar inte med dom.
När jag är hemma (det gäller min sambo med) så hittar jag på massa saker att göra så jag får något annat att tänka på. Vi har t ex nya hyllor lite här och var.. Min sambo sliter med alltanen..
Jag tycker synd om vår väns familj och min sambo. Vännen och min sambo är så nära. Dom har växt upp tillsammans, det skiljer bara 1½ månad mellan dom, men ändå är dom födda på olika år.. Dom är så lika att alla (?) som träffar dom för första gången tror att dom är bröder, till och med jag. Dom har samma galna humor och underliga, underbara sätt.
Jag vet inte vad min sambo ska ta sig till utan sin "bror"..
Vi har tänkt åka upp till honom snart (han ligger på ett sjukhus i sthlm, långt bort ifrån familjen), men det ska passa med andra grejer med... Min sambo har många funderingar på vad man ska göra när vi är där uppe. Vad man kan göra för att pigga upp vår vän. Vi får se.
Ber om ursäkt för alla stavfel som kan ha uppstått :P
Malin: Hoppas att allt blir bra med Lilltass. Tänker på er.
Tessan: Tack :) Skönt att veta att någon förstår hur det är. Är inte säker på att alla gör det.
Emma: Tack för kramen. Kramar värmer alltid.
Ta hand om er.
Bjuder på några bilder på Nalle
Tillsammans med tjejen
Nalle som far :)
Älskad av alla
tisdag 19 maj 2009
Man vet att
dagen kommer att bli värdelös när:
Ett helt oväntat skämt av en kund som får mig att motvilligt skratta och känna mig riktigt glad för en sekund. (Skämtet: -Hej, jag har med ett paket till er idag. Någon som vill skriva under? (stampar nästan av stressen för att jag är försenad) Då svarar en kille som står bakom disken lite sävligt -Ja, det ska vi allt kunna göra. Han går långsamt fram och tittar på paketet och säger -Men då måste jag vända på paketet först. Varpå jag blir helt förvirrad och funderar lite snabbt på om han medvetet försöker driva mig till vansinne och svarar -Öööh okeej... Varför då? -Jo för att kunna skriva UNDER. Sen står han och tittar lite pillimariskt på mig och väntar på ett skratt. Jag kommer helt av mig i min irritation och inser att världen är inte emot mig, han försökte bara vara rolig.. Och ett skratt fick han.)
Sen kom det som gjorde hela min dag såå mycket bättre. När jag kom hem från jobbet och lite halvt förväntar mig att min lille älskling ska ha gnagt av sig tassen för att han har så ont så står han istället och viftar på svansen och ser så pigg ut! Visst, han har fortfarande väldigt ont men han hade samlat ihop lite energi för att vifta på svansen för matte. Min lille älskling.
Tidigare på dagen hade han fått av sig tratten och gnagt bort lite päls och då kunde jag se att det hade kommit någon vätska... YES tänkte jag. En tumör vätskar inte (eller?), men en infektion gör.. Så om det kom vätska så kände jag att det var ett gott tecken.
Senare på kvällen kom mamma förbi med alsolsprit och gjorde ren tassen och la ett förband. Nu var han inte så glad längre... Spriten svider något fruktansvärt så jag fårstår att han inte var lika glad när mamma gick som när hon kom :P Men jag hoppas att den hjälper.
Imorse hann jag precis vakna, då ringer veterinären. Jag försökte få tag på honom igår under dagen, lite smått skärrad över att Nalle hade sett så förstörd ut på morgonen. Han låter lite orolig och säger att han hade hört medelandet som jag hade lämnat och att dom nu hade fått svaret på cellprovet. Det bådade gott: han hade faktiskt fått några celler.
Han sa att dom hade sett vita blodkroppar så det var bra. Det pågår en process i tassen så det är en infektion som kroppen försöker göra sig av med. Men eftersom jag hade sagt att han hade blivit värre och att det kom ut vätska så ville han få öppna tassen så fort som möjligt och se vad det var som hände där inne och kanske äva dränera bort vätskan.
Han gjorde en snabb kalkyl av vad det skulle kunna gå på och det landade på runt 4000kr.
Han sa sen att eftersom vi har så långt att åka så behövde vi inte göra operationen hos dom utan kan även göra det hos en veterinär som är närmare. Det var ju bra eftersom Nalle inte är helt förtjust i att åka bil.
Så nu ska vi bara leta upp en bra veterinär i närheten. Och det fort.
Dom som vi var hos först tänker jag inte gå tillbaka till. Dom kunde inte ens klara av att faxa remissen till Gbg så inte en chans att jag tänker låta dom öppna min vovve.
Vi har varit hos dom tidigare och dom är lite hårdhänta... Jag tycker det iaf. Men vad vet jag, det kanske behövs?
Nu är jag som en hökmamma mot honom. Jag kollar till honom jämt.
Eftersom han har så ont i tassen så vill han inte gå så långt. Han hoppar inte gärna upp i soffan men det är ett utav hans favoritställen att ligga på så man får lyfta upp honom och sen hålla koll på när han vill ner igen.
Så tills vidare får vi fortsätta att trycka i honom ett par köttbullar om dan med hans medicin i som är smärtstillande och ska hjälpa mot infektionen. Smärtstillande verkar det verkligen vara. Han har ju ändå ont i tassen men han skakar inte lika mycket när han har fått tabletten iaf. Alltid något.
Såhär illa är det med vovvingen. Ser ni hur synd det är om honom? :P
- man vaknar och ser världens slöaste hund ha så ont.
- dagens första insikt är att det är ca 90% säkert att man måste ta bort honom,
- arbetsdagen är så stressig och har så mycket reklam att man kommer att vara efter HELA dagen och inte få någon rast.
Ett helt oväntat skämt av en kund som får mig att motvilligt skratta och känna mig riktigt glad för en sekund. (Skämtet: -Hej, jag har med ett paket till er idag. Någon som vill skriva under? (stampar nästan av stressen för att jag är försenad) Då svarar en kille som står bakom disken lite sävligt -Ja, det ska vi allt kunna göra. Han går långsamt fram och tittar på paketet och säger -Men då måste jag vända på paketet först. Varpå jag blir helt förvirrad och funderar lite snabbt på om han medvetet försöker driva mig till vansinne och svarar -Öööh okeej... Varför då? -Jo för att kunna skriva UNDER. Sen står han och tittar lite pillimariskt på mig och väntar på ett skratt. Jag kommer helt av mig i min irritation och inser att världen är inte emot mig, han försökte bara vara rolig.. Och ett skratt fick han.)
Sen kom det som gjorde hela min dag såå mycket bättre. När jag kom hem från jobbet och lite halvt förväntar mig att min lille älskling ska ha gnagt av sig tassen för att han har så ont så står han istället och viftar på svansen och ser så pigg ut! Visst, han har fortfarande väldigt ont men han hade samlat ihop lite energi för att vifta på svansen för matte. Min lille älskling.
Tidigare på dagen hade han fått av sig tratten och gnagt bort lite päls och då kunde jag se att det hade kommit någon vätska... YES tänkte jag. En tumör vätskar inte (eller?), men en infektion gör.. Så om det kom vätska så kände jag att det var ett gott tecken.
Senare på kvällen kom mamma förbi med alsolsprit och gjorde ren tassen och la ett förband. Nu var han inte så glad längre... Spriten svider något fruktansvärt så jag fårstår att han inte var lika glad när mamma gick som när hon kom :P Men jag hoppas att den hjälper.
Imorse hann jag precis vakna, då ringer veterinären. Jag försökte få tag på honom igår under dagen, lite smått skärrad över att Nalle hade sett så förstörd ut på morgonen. Han låter lite orolig och säger att han hade hört medelandet som jag hade lämnat och att dom nu hade fått svaret på cellprovet. Det bådade gott: han hade faktiskt fått några celler.
Han sa att dom hade sett vita blodkroppar så det var bra. Det pågår en process i tassen så det är en infektion som kroppen försöker göra sig av med. Men eftersom jag hade sagt att han hade blivit värre och att det kom ut vätska så ville han få öppna tassen så fort som möjligt och se vad det var som hände där inne och kanske äva dränera bort vätskan.
Han gjorde en snabb kalkyl av vad det skulle kunna gå på och det landade på runt 4000kr.
Han sa sen att eftersom vi har så långt att åka så behövde vi inte göra operationen hos dom utan kan även göra det hos en veterinär som är närmare. Det var ju bra eftersom Nalle inte är helt förtjust i att åka bil.
Så nu ska vi bara leta upp en bra veterinär i närheten. Och det fort.
Dom som vi var hos först tänker jag inte gå tillbaka till. Dom kunde inte ens klara av att faxa remissen till Gbg så inte en chans att jag tänker låta dom öppna min vovve.
Vi har varit hos dom tidigare och dom är lite hårdhänta... Jag tycker det iaf. Men vad vet jag, det kanske behövs?
Nu är jag som en hökmamma mot honom. Jag kollar till honom jämt.
Eftersom han har så ont i tassen så vill han inte gå så långt. Han hoppar inte gärna upp i soffan men det är ett utav hans favoritställen att ligga på så man får lyfta upp honom och sen hålla koll på när han vill ner igen.
Så tills vidare får vi fortsätta att trycka i honom ett par köttbullar om dan med hans medicin i som är smärtstillande och ska hjälpa mot infektionen. Smärtstillande verkar det verkligen vara. Han har ju ändå ont i tassen men han skakar inte lika mycket när han har fått tabletten iaf. Alltid något.
Såhär illa är det med vovvingen. Ser ni hur synd det är om honom? :P
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)