....
De orden hittade jag på kompisens blogg...
Vad ska man göra?
Skulle jag tänka på det varje dag så skulle jag snart vara knäckt.
Hon finns på något sätt alltid i mina tankar. Av en eller annan anledning.
Men jag kan inte tänka på vad som har hänt. Jag vill inte tänka på vad som har hänt. Av flera anledningar. Mest är det nog av själviska anledningar.
Det är inte att jag inte bryr mig, inte heller att jag inte vill visa min respekt. Bara att jag är rädd för att om jag skulle börja tänka på det, om jag skulle släppa ut allt, så vet jag inte om jag skulle kunna stoppa det igen..
Visst, någon gång tar det slut, men... när?
Vi var på biltema idag och kikade på en sterio (?) till brorsans bil och dom spelade en låt på radion. Jag tänkte inte på det först, det var en låt som vilken annan. Men så frågade David om jag kände igen den... Det var låten som hennes ...faster (?) sjöng på begravningen och jag kände hur det knöt sig i magen på mig.
Vi har alla våra sätt att tacklar... d*d*n på. Detta är mitt sätt. Inte särskillt bra, jag vet, men det är mitt sätt. Jag ...inte förnekar det, men jag... tar avstånd från det ett tag.. helst flera år och när jag sedan känner att jag kan klara av det, när jag känner att det inte är fullt lika känsligt... Då kan jag ta fram det. Då kan jag tackla det. Men inte nu.
Jag ser hennes söta ansikte framför mig. Hennes söta leende ansikte. Men inget annat. Jag vill inte se det.
Någon dag ska jag besöka henne. Men inte än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar